En glimt in i framtiden

Okej. Min första konferens avklarad. Det var en såndär konferens som riktar sig till professorer och doktorander men vi på mastern fick vara med på ett hörn om vi ville och det ville jag ju förståss.

Konferensen skiljde sig inte avsevärt från en vanlig föreläsning annat än att vi fick sitta i ett konferensrum. Alla som har gått i skolan kan ju genast märka att det är mysigare i de lokaler som lärarna har för sig själva. I synnerhet här.

Vanligtvis sitter vi på små hårda och kalla stolar. Storleken på stolarna passar förvisso mig men i alla fall. I konferensrummet var stolarna stora och mjuka. Det satt ett enormt konstverk på väggen och salen fylldes med eftermiddagssol som strilade ner genom träden och in genom panoramafönstren. Helt klart en trevlig känsla.

Min behållning var dock, förutom ämnet såklart, att se mina annars ganska strikta professorer sitta och tissla och tassla under föreläsningen. Fnissa lite och skriva lappar till varandra. Det gav mig ett litet annat perspektiv.

Diskussionen efteråt var också helt annorlunda än vanligt. Dessa damer, det var nämligen bara damer, kan sin sak och vet vad de ska fråga. Ingen reste sig upp för att gå efter föreläsningens slut utan man var direkt på med en massa frågor och ifrågasättanden.

Jag var mycket nöjd i mitt lilla hörn. Med ordboken i hand och med ett leende på läpparna lämnade jag salen sist av alla. Detta kommer att bli en följetong. Medans andra går på bio, går jag på konferenser. Helt okej tycker jag.

Man mördad utanför mitt fönster

Förlåt kära läsare men jag har gjort ett experiment. Hur många av er klickade på min rubrik för att ni trodde att jag skulle berätta om ett mord? Rubriken på bilden har inget med historien att göra. Det har inte skett något mord men väl en filosofisk vandring som är minst lika intressant men rubriken “filosofisk vandring” är väl inget man drar läsare på?

Jag har varit lite emot att prenumerera på rss-flöden och annat som man kan få till sig genom en samlingsplats för allt det där man vill ha koll på. I onsdags fick jag en uppenbarelse under en utbildning i informatik. Det är ju smart ju, tänkte jag och började genast organisera. Franska nyheter, svenska nyheter, franska kulturnyheter, svenska kulturnyheter, bloggar i båda språken osv.

Nu har jag testat detta fenomen i ett par dagar och inte helt otippat börjar jag att fundera, inte på nyheterna i sig utan, på fenomenet.

En man sa för inte så länge sen till mig: Varför ska du skriva för? Det finns så många som gör det och vad är det som får dig att tro att någon vill läsa det just du skriver? Jag stod stum och visste inte vad jag skulle säga. Nu förstår jag vad han menar.

Jag bläddrar snabbt igenom rubrikerna. Av hundra rubriker kanske jag läser två. Slutsats: rubriker är nummer ett. Utan en bra rubrik kommer man ingenstans. Sen får man hoppas att rubriken stämmer med innehållet annars tappar man förtroendet, eller är det så?

Men tänk dig då det omvända. Att texten är alldeles utmärkt välskriven och budskapet passar just dig och rubriken är kass. Då kommer du inte att läsa den och gå miste om något. Synd. Tänk så många värdelösa texter man skulle slippa eller så många välskrivna man skulle hitta om inte rubrikerna stod i vägen.

Ingen lösning serverar jag idag. Men väl en tanke. God Afton.

Montserrat på Espace Culturel

Manus: Emmanuel Roblès (1948) Regi: Bernard Clément

Tänk dig inbördeskriget i Venezuela 1812. Revolutionärer vill störta den Spanska makten och litar på en enda person, Bolivar. Sen tänker du dig att alla dör. Låter det bra? Låter det som en pjäs som skulle kunna tilltala dig och din vardag? Låter det som om den handlar om oss på 2010talet i Sverige, Frankrike, Europa? Inte? Jag skulle nu efter att ha sett Montserrat på Espace Culturel säga absolut och jag ska förklara varför.

Det hela går ut på att militären har blivit förrådd av en av sina egna soldater som har förvarnat en revolutionär, Bolivar, att fly så att han inte ska bli dödad i bakhåll. Chefsofficeren, utmärkt spelad av Etienne Menard, har förståss klurat ut vem den skyldige är, nämligen Montserrat, stänger in honom i en kyrka och plockar in sex stycken oskyldiga tillsammans med honom. Han ger de oskyldiga en timme att övertyga Montserrat, spelad av David Raité, att säga var denne Bolivar befinner sig. När den timmen är slut och om Montserrat inte talat ska de alla dö. Montserrat talar inte. Här har vi utgångspunkten för det intressanta.

Detta skulle alltså kunna handla om personlig övertygelse, kollektivet mot den enskilde eller gud mot folken, prästen som är inblandad anser helt tidenligt att Kungen är utsedd av Gud. Allt detta känns en aning tjatigt och passé. Jag trodde till en början att det skulle bli en vänsterpjäs. Tillbaks till kollektivet och släng individualismen i väggen. Skönt att det inte blev så svartvitt à la 70tal och demonstrationer. Det kom att handla om någonting helt annat, och mycket viktigare, nämligen makt.

När de sex oskyldiga dödas en efter en känner jag ömsom att jag vill skrika “men så säg nåt då!” ömsom “nu när tre har dött redan är det väl ingen idé att du säger nåt!”. Sakta glider fokus från Montserrat över till officeren som ger order om att döda. Det är inte Montserrat som är offret, inte heller de sex oskyldiga. Det är han. Officeren. Han är rädd. Han dödar för att han är rädd. För att han är rädd att dö.

Vi ser under två timmars tid människor, det är nämligen en välspelad pjäs vi talar om, som i dödsfruktan skjuts ihjäl av denne officer. Han provocerar, lockar fram de ymnigaste känslor hos de oskyldiga för att tortera Montserrat till att tala. Men för varje person som dör blir officeren mer och mer stressad. Montserrat talar inte. Han blir mer och mer ett barn. Tillslut förstår vi att han inte gör detta för Gud, han gör det inte för Kungen, han gör det inte heller för sig själv utan för att hålla sina demoner borta. Han dödar därför att det får honom att känna makt. Det får honom att känna sig som Gud. Han säger att jag respekterar Gud för han är min jämlike.

När han så dödat de sex oskyldiga och också Montserrat, Bolivar är på ingång för att ta över militären då är han förlorad. Han har ingen makt mer. Det finns inget mer att ha makt över, mer än sig själv. Det är det han fruktar mest av allt.

För mig handlar denna uppsättning om just detta. Om styrkan att leva med bara sig själv att styra. Att inte behöva bekräfta sig själv genom att ha makt över andra. Se dig omkring. Nära eller långt bort. Är det inte de rädda som gör illa? Är det inte de rädda som behöver bekräfta sig själva med att ta andras liv eller på annat sätt tortera? Gammal som ung, med reell makt eller utan. Jag ser det överallt och jag önskar att jag inte gjorde det.

sprätt är sprätt kommer aldrig igen

Den totala känslan av att vara den första som läser orden som är tryckta med svart text på vitt tjockt papper. Idag  har jag sprättat min första bok. Det känns en aning historiskt faktiskt.

On fait la grève! Vi strejkar!

Jag hade hört lite vagt att det skulle vara en stor demonstration idag, man skulle strejka! Wow! Min första strejk! Det kommer att bli fränt! Men hoppas nu inte för mycket. Jag har nämligen haft lektioner som vanligt idag. Förklaringen till det var att universitetslärare och forskare inte är så strejkbenägna.

Ämnet för dagens strejk verkar vara ett allmänt förekommande ämne nämligen att politikerna inte kommer med några svar gällandes reglerade arbetstider, minimumlön, pensionsålder och arbetslösheten. Låter det bekant? förhållandena här är inte annorlunda än hemma men skulle vi strejka? Skulle vi stänga butiken, biblioteket, och lämna fabrikerna? Skulle vi stänga av all kollektivtrafik? Skulle vi det? Nä. För det gör vi inte. Svenskar strejkar inte. Om det inte är valår förståss. Då kanske vi kan skriva en skylt eller två. Gå en liten runda och skämmas lite.

Jag hade ju inte fattat att man stänger saker här. Jag borde ha lånat de viktiga böckerna igår. Nu är bibblan stängd. Likt en universitetslärare kan jag inte heller strejka. För att jag får betala med dubbelt arbete imorrn. För att jag är svensk. God strejk på er!

Vår enligt fransisarna

Då var väl äntligen dagen inne. Dagen D, eller kanske dagen V, då jag helt lagligt får säga att det är vår. Söndagen den 21 mars. En dag att minnas. Jag tog min kamera och gick ner i min favoritpark. En bok som skulle läsas var min ursäkt. Det här är lite av det som jag såg.

 

  

Att plugga en sån här dag känns inte så svårt. Välkommen våren!

en underlig, välsmakande, otippad insikt

Jag har precis stoppat i mig en stycke filé av fiskmodell rouget eller mulle som den knasigt nog heter på svenska. Utan att ana något endaste litet ting om denna fisk, jag är inte så slipad på franska fisknamn nämligen, så köpte jag den, la den i stekpannan och åt. Smakade ganska gott faktiskt. Matigare än jag är van vid, en ordentlig FISK. Sen kom jag på att man kanske ska veta vad man stoppar i sig och jag slog upp namnet på nätet.

Hör och häpna. Jag visste att jag hade ett litet öga för stil men det här tog priset. Jag har ätit samma fisk som Kejsar Aurus Vitellius ansåg vara den mest exklusiva fisken i världen och som alltid fanns som delikatess på de extravaganta fiskfester som hölls i antikens Rom under första delen av det första decenniet efter Kristus. Vitellius sa: La Triglia non mangia chi la piglia alltså den som fiskar mulle får ej äta honom(eller henne ser jag nu la). Jag har inte fiskat den så jag får äta. Jag känner mig just nu lite närmare kejsartiteln, lite mer nobel, än förut.

En enkel vardagshändelse som denna, att äta något, brukar inte starta inre konversationer men denna gång blev det så. Hemmakär som jag är (eller har varit, beroende på hur man ser på det) så har jag aldrig tänkt på att man faktiskt inte kan hitta allt i affärn hemmavid och därmed inte här. Jag har liksom inte tänkt på att alla kulturer inte äter torsk, sej, sill, makrill och regnbåge. Nu är jag helt lost. Sardiner, mullear, småhajar och andra lustiga ting ligger i fiskdisken i det lilla snabbköpet. Jag fattar ju att man kan hitta dessa fiskliknande varelser på storhallarna i storstan men nu är ju inte jag från storstan så jag har alltså inte tänkt längre än näsan räcker. Nu har jag det. Tänkt längre än näsan räcker. Det var en kul men något onödig insikt.

Izïa på le Chabada

Endast ett album släppt, 19 år och redan prisbelönt för årets album och årets artist på franska Victoires de la musique. Hon jämförs med Janis Joplin med influenser från grupper som Nirvana och Led Zeppelin. Hon är Frankrikes nya rockunder.

Utan att veta mer än så stod jag på golvet framför scenen. Jag vet inte vad jag förväntade mig för klientel bland publiken men inte förväntade jag mig allt från popsnören modell ung till kultursnobbar med tjockbågade glasögon i övre medelåldern. Jag började ana att detta inte var en vanlig rockartist. Det kan vara så att jag hade rätt.

Scenen är tom. Hon, Izïa, står ensam med en gitarr. Kallt vitt ljus bakifrån ger henne en självlysande effekt. Hon sjunger med sin speciella röst. Spröd men samtidigt oerhört kraftfull. Sen kommer det. Skriket. Hela bandet backar upp och konserten är igång.

Hon ömsom vrålar ömsom sprödsjunger sig igenom två timmars konsert. Full av energi och musiklusta. Tonsäker och explosiv. Jag förstår att man pratar om denna unga kvinna. Hon är säker och hon har ett tydligt meddelande. Skrik. Var poetisk, dig själv, sexig , väluppfostrad och skrik för allt i världen om du känner för det. Ända ifrån tårna. Skrik.

Efter en krafturladdning på trumsetet, en duell mot de andra musikerna avslutar hon med något som liknar en jazz- eller soulstandard, mycket känslofylld. Endast oförstärkt röst som intensifieras först med mikrofon sen med hela bandet. En mycket trevlig upptäckt i det nya landet. Rock on.

Jag säger bara måndag…

Vaknar av att det smäller till så hela huset skakar. Ett lås vrids om. Aluminium mot trä. Åh, nej. Den morrande städerskan har gått från morr till rent och skärt raseri. Köket är låst. Men bara ena dörren. Som ett hot. Jag känner inte att jag vaknat upp till en bra dag.

Idag är sista dagen för inskickning av viktiga papper. Måste skriva ut de dokument jag jobbade med i helgen. Jag går till universitetet. Till en datasal. Men jag glömmer att detta är Frankrike och inte Sverige. Det finns ingen skrivare i salen. Går till nästa. Den är låst. Går till biblioteket. Mannen bakom hjälpdisken skakar på huvet och säger att nej jag vet ingenting och jag tittar mot platsen där skrivaren i biblioteket stått förut. Han skakar på huvet och säger att nej den har vi tagit bort och tillägger att jag får gå till en fotoaffär och skriva ut för där har de skrivare. Ja alldeles säkert.

Jag är inte riktigt arg ännu men jag känner irritationen stiga. Sverige är inte som Frankrike och därför kan man inte skicka papprena försent för då blir det inga pengar förrän nästa år. Lite stressad tänker jag ut en ny plan. Jag går och handlar först så att jag får kaffe och frukost, sen kan jag börja jakten på den försvunna skrivaren. Det är bara det att när jag kommer fram till kassan så märker jag att jag glömt min plånbok. Okej. Andas. Hem och hämta. Gå tillbaks.

När jag kommer tillbaka hem för andra gången hör jag den morrande städerskan på avstånd. Hennes röst är gäll. Jag slinker så fort jag kan uppför trappen och in genom porten till min korridor. Där hör jag ett annat ljud. Det är någon som visslar. Min visslande granne är på utmärkt humör och visslar på morfarsvis med darr och allt. Jag ler. Vad fint att det finns visslande grannar på måndagar som denna.

Uppdatering av www.elineng.com

Nytt projekt i arkivet på www.elineng.com. Gå in och kika!

Med tanke på polisserier

Är det ingen som har tänkt på varför man gillar en viss typ av kultur? En viss typ av historier? Det har jag. Helt uppenbarligen, eftersom jag nu filosoferar över det. Låt oss nu tala om all kultur generellt som text. Det tycker jag är roligare.

Jag vill oftast läsa text som är välkomponerad, med ett intressant och välformulerat språk (språk som i bokstäver eller språk som i bilder eller musik etc.), dessutom får den gärna vara lite provocerade också.  Text som inte provocerar går mig oftast förbi, med ett enda underligt undantag. Polis- och/eller advokatbaserade serier. Allra helst de med någon slags smart forskare inblandad.

Dessa polisserier, som på intet sätt är formmässigt provocerande, som på intet sätt använder sig av ett intressant och välformulerat språk, som på intet sätt liknar de texter jag vanligtvis dras till, får mig i perioder att sitta timme efter timme framför datorskärmen och bara glo.

Jag har aldrig kunnat förstå mitt beteende gällandes detta. Häromdagen förstod jag. Jag hade helt oförklarligt sett fem avsnitt av Bones, fast jag bara skulle se ett och sen gå och lägga mig, klockan var halv fem på morgonen och jag hade inte sovit en blund på nära ett dygn. Då händer det.

Jag knäpper av det pågående programmet, sätter mig tillrätta framför datorn och börjar skriva, som om jag inte gjort något annat. Det bara flödade ur mig en massa ord som efter ett litet tag utgjorde början på min uppsats. Jag hade, med någon underlig hjälp av en polisserie, producerat mina första tio sidor fransk metodanalys. Jag är förstummad. Det är magi.

Det morrar i köket

Ganska glad kliver jag in i det gemensamma köket vid niosnåret för att slå på en kastrull vatten till min kaffe. Men där inne morrar det. Dels för att man äntligen har börjat avlägsna trädet nedanför fönstret som föll i stormen men det finns något annat som morrar värre: städerskan la femme de ménage.

Jag har kanske antytt att mina kära, men unga, korridorskamrater inte alltid vet hur man använder sig av köksutrustning. Nu var det dags igen. Någon har använt micron så att det börjat brinna i den. Nu står jag där och tar emot. Hon morrar.

Jag blir på en gång på dåligt humör. Har lust att skrika tillbaks att DET ÄR JAG SOM BOR HÄR OCH ANVÄNDER KÖKET, TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT MED GRISIGA SPISAR OCH UPPBRÄNDA MICROSAR, SKA VI BYTA HEM EN VECKA FÅR DU SE HUR DET KÄNNS?! men det gör jag förståss inte.

Den ena anledningen är att hon inte förstår svenska och den andra är att jag inte orkar med en diskussion innan jag fått mitt kaffe. Den där kvinnan har ingen aning om vem jag är eller hur gammal jag är. Hon tror att jag är 20 som alla andra och bor hemifrån för första gången. Eller så tror hon ingenting, hon vill bara skälla, morra.

Jag är trött på såna människor. Nu är jag sur. Det är inte bra. Jag måste rycka upp mig. Det hjälper lite att kolla på den samling män som försöker baxa bort det stackars trädet. De känner sig manliga. Det ser man på långt håll. Jag fnissar lite. Nu känns det bättre.

Lur!

Jag har på senare tid tjatat om att våren är här och att det är varmt och skönt. Men jag har blivit lurad, förd bakom ljuset och bedragen. Se så varmt och skönt det ser ut:

Men man ska inte tro på allt man ser. Det blåser snålblåst och är nollgradigt. Tack för den televerket. Jag har verkligen försökt att vara ute i solen men det går inte för man blåser antingen bort eller så blir man glass. Väntar alltså fortfarande på värmen…

8:e mars – Internationella kvinnodagen

Jag läser i en fransk dagstidning att den internationella kvinnodagen förmodligen inte har någon mening längre. De anser att det franska folket är jämställda.

Jag läser i en svensk dagstidning att den internationella kvinnodagen förmodligen inte räcker till för att belysa problematiken kring vårt patriarkala samhälle.

Jag anser att den svenska dagstidningen ligger närmare sanningen.

Jag önskar mig en jämställd värld.

Där ingen är mer värd än någon annan.

Där man bara är olika och inte annorlunda.

Där olikheterna värderas.

Där män slutar misshandla sina kvinnor.

Där vi slutar misshandla varandra.

Där våldtäkterna upphör.

Där vi får lika lön för lika arbete.

Där personen med de bästa meriterna får jobbet.

Där föräldrarna har råd att dela lika på småbarnstiden.

Jag önskar mig en värld där din blick ser att jag är jag och inte att jag är kvinna.

Idag vill jag uppmärksamma alla mina vänner, kvinnor och män, som liksom jag tror på likheten, uppskattar olikheten och betraktar människor utifrån personlighet och inte kön. Förlåt alla fantastiska män men nu vill jag rikta ett meddelande till kvinnorna.

Ni starka kvinnor i min närhet. Ni är många. Kanske ovanligt många. Vi bryter med normen. Vi låter mycket. Vi tycker att vi har rätt. Vi vill leva som vi vill och vi gör det, traditionellt eller inte. Det blir som vi väljer. Jag hoppas vi orkar, jag tror att vi orkar. Champagne till oss idag!

Nattbuss 11

Att åka buss innebär oftast en guppig färd som i svenska mått mätt går alldeles för fort. Man måste vara snabb och sätta sig för annars dimper man i backen av stöten.

Det finns två sorters köra-fort-buss-chaffisar. Den sura, som kör fort för att han hatar alla i denna värld. Han morrar när man kommer in och öppnar dörrarna snabbt och skriker högt om man råkar ha en barnvagn eller vara över 80 och inte kan gå så bra. Vas-y!!!! Kom igen, jag har inte hela dagen på mig. Fast det har han egentligen. För han är den enda som inte ska någonstans.

Sen finns den den glada sorten, som åker fort för att han är munter. Han skruvar upp radion när det är en bra låt och sjunger med. Säger hej till alla som kommer in i bussen på alla språk han kan. Hola, bonjour, guten tag, hello… Den här sortens förare har oftast en eller två killar som hänger bredvid honom och pratar om allt.

Igår, Nattbuss 11, mötte jag den glada sorten. I kubik. Ofta är det inte jättekul att åka på natten när man är själv. Man måste som vara lite på sin vakt. Det kan hända lite vad som helst, tror man. Men i går kunde det inte hända ett enda dugg för föraren poppade Bony M på högsta volym. Gasade i kurvorna och bromsade in kraftigt vid busshållplatserna och släppte av folk lite här och där. Det var inte så viktigt var de där jäkla hållplatserna var, huvudsaken folk kom fram.

Bussen liksom ändrade färg, det växte fram en discokula i taket, ljuset sänktes och fick alla grundfärger. Rött. Grönt. Blått. Gult. Vi fick alla glittriga byxdresser med pannband och alla dansade i takt. Daddy Daddy Cool…. Freeze, get your hands in the air and give me all your money!… Ra ra rasputin lover of the russian team… Sunny, yesterday my life was filled with rain… Vi dansade tillsammans i mittgången i exakt synkroniserade rörelser. Pekande fingrar och vickande höfter och huvuden.

Jag stiger av på min hållplats och bara ler, ja nästan skrattar. Man borde använda musik som brottsförebyggande åtgärder för vem kan vara sur när det strömmar 70talsdisco ur högtalarna?

På med grillen, jag kommer på stubben - del2

Jag satt väl där en stund. Eller ett bra tag. På min nyhittade strandpromenad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att vad konstigt att de byggt ett trappsteg att gå på under själva vattenytan, det verkar vara lite överarbete. Fast man vet aldrig i detta underliga land. Vad som helst kan vara meningen här. Jag skulle snart förstå men inte ännu.

Jag gick bortåt. Såg några pensionärer spela boule, eller Pétanque som det heter här, jag stannade till lite och hade lust att ta ett kort. Men jag fick syn på något annat först. Jag hade hittat den! Den försvunna parken! Parc de Balzac! Utan att jag egentligen hade ansträngt mig. Detta måste jag visa Bernard tänkte jag och knallade upp på en kulle och såg… översvämning. Parken var i det stora hela översvämmad. Några gångstigar fanns det kvar men jag  kan tänka mig att det är mycket vackrare utan vatten. Nu förstod jag vattnet på standpromenaden också. Vattennivån är onekligen  högre än vanligt.

Tog sen vägen hem genom min favoritpark. Stannade vid  vattenfallet och tog ett kort. Slog mig ner i solen länge. La mig på bänken. Skrev lite. Vägrade gå hem. Tittade på alla förbipasserande. Ensamvandrare, tillsammansvandrare, vänner, förälskade par, par som inte ännu är ett par men snart för det ser man på långa vägar fast de bara säger att de är vänner, far och son (modell barn), far och son (modell pensionär), tantligan, gubbligan, ungar på cykel, miljarder joggare i alla modeller, alla dessa var ute och gick en fredagseftermiddag. Trevligt. De är trevliga de där fransisarna. När solen gömt sig bakom en tall blev det kallt och jag gick långsamt hemåt. Nöjd. Mycket nöjd.

På med grillen, jag kommer på stubben!

Det är en perfekt kväll för att köra igång grillen! Solen värmer fortfarande och det är så att man kan känna doften av nytända grillar. Förutom det faktum att jag inte är hemma. Här verkar de inte tända några grillar.

Jag tog semester idag. På riktigt. Jag tänker inte göra en bokstav på pluggeriet. Jag tänker inte göra nåt jag måste utan bara saker som jag vill. Idag vaknade jag sent efter ett nattmaraton med franskdubbade amerikanska polisserier. Packade kameran och tog bussen ner på stan. Där tog jag en lunch. Croque-chèvre och en grand café crème. Sen sneddade jag ner i parken bakom Beaux-Arts och kände helt plötsligt att jag saknat solen hemskt mycket. Jag la mig helt sonika ner och lyssnade på våren.

Hittade till min stora förvåning några röda hibiskusliknande blommor intill biblioteket. Ja blommor är inte min gren direkt men om nån vet vad det är kan man gärna få informera mig. Jag tog mig in på bibblan och hämtade lite program för trevliga händelser och sen ner förbi slottet och över bron. Här ska upptäckas. Det faktum att jag inte rört mig så mycket utanför de vanliga ställena trots att jag bott här ett tag nu gör att jag skäms lite så idag var det dags att ändra på det. Jag hittade en finfin strandpromenad eller vad man ska kalla det.

Fortsättning följer….

En kväll på kajen

Le Quai är en teater eller snarare ett kulturcenter i staden jag bor i. Själva byggnaden är otroligt spännande och varje gång man går förbi där så händer det något där innanför glaset. Ibland repeterar de en teaterpjäs. Ibland riggar de för en konsert, en konstutställning, dansföreställning eller annat trevligt.

Jag var där igår på en kväll med konserter, utställningar och improvisationsteater organiserad och genomförd av studenter som tillhör mitt universitet. Jag ville bara visa lite bilder från denna fantastiska byggnad som inte på något sätt liknar någon annan byggnad i denna annars så historiska stad.

Så ser det ut på insidan. Lite häftigt tycker jag.

Trots att det inte var någon jättekvalité på utställningen och konserterna så fanns det lite kuligt i alla fall. Tog några bilder.

Som en såndär bok känner jag mig ibland. Uppslagen och urriven med lite ord och meningar som hänger ut. Mycket trevligt konstverk tycker jag.  Talande på något vis.

Och så kan det vara rosa

Under tidspress

Detta mina vänner är människans bästa vän. Den som tror att det är en hund har fel. Det är en klocka. Just det, en klocka. Men, säger du, man säger ju att tiden är ens fiende och att man blir stressad av klockor och tidspassning. Det må så vara, svarar jag, men jag vidhåller att detta är människans bästa vän åtminstone när det gäller franska tentor och om man råkar vara en sån människa som gör såna. Andra människor får ha hundar, katter, elvispar, tv-apparater eller andra potentiella bästa-vän-saker som bästa vän. Men jag har en klocka.

Att skriva uppsats är inte så lätt. Att skriva i rätt form, med rätt formuleringar och i rätt ämne är svårare. Att sen göra det på ett annat språk än sitt eget, då snackar vi ingen barnlek. Dessutom är tiden satt till fyra timmar, prick. Inte en minut till.

Ah meh, säger du, fyra timmar är ju jättelång tid. Får man ingen rast? Man måste ju ha rast efter en och en halv timme det säger den svenska arbetsmiljölagen. Nej, säger jag, fyra timmar är inte länge och jag tillhör inte arbetsmiljölagen för jag är student och då gäller inga regler. Då ska man bara klara sig med de förutsättningar man får och det med basta.

Nu får vi vänta och se om jag gör det. Klarar mig alltså. Hann inte få med allt jag tänkt i renskrivningen. För jag är inte vän med min bästa vän. Klockan.