Jag satt väl där en stund. Eller ett bra tag. På min nyhittade strandpromenad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att vad konstigt att de byggt ett trappsteg att gå på under själva vattenytan, det verkar vara lite överarbete. Fast man vet aldrig i detta underliga land. Vad som helst kan vara meningen här. Jag skulle snart förstå men inte ännu.
Jag gick bortåt. Såg några pensionärer spela bo
ule, eller Pétanque som det heter här, jag stannade till lite och hade lust att ta ett kort. Men jag fick syn på något annat först. Jag hade hittat den! Den försvunna parken! Parc de Balzac! Utan att jag egentligen hade ansträngt mig. Detta måste jag visa Bernard tänkte jag och knallade upp på en kulle och såg… översvämning. Parken var i det stora hela översvämmad. Några gångstigar fanns det kvar men jag kan tänka mig att det är mycket vackrare utan vatten. Nu förstod jag vattnet på standpromenaden också. Vattennivån är onekligen högre än vanligt.
Tog sen vägen hem genom min favoritpark. Stannade vid vattenfallet och tog ett kort. Slog mig ner i solen länge. La mig på bänken. S
krev lite. Vägrade gå hem. Tittade på alla förbipasserande. Ensamvandrare, tillsammansvandrare, vänner, förälskade par, par som inte ännu är ett par men snart för det ser man på långa vägar fast de bara säger att de är vänner, far och son (modell barn), far och son (modell pensionär), tantligan, gubbligan, ungar på cykel, miljarder joggare i alla modeller, alla dessa var ute och gick en fredagseftermiddag. Trevligt. De är trevliga de där fransisarna. När solen gömt sig bakom en tall blev det kallt och jag gick långsamt hemåt. Nöjd. Mycket nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar