Ganska glad kliver jag in i det gemensamma köket vid niosnåret för att slå på en kastrull vatten till min kaffe. Men där inne morrar det. Dels för att man äntligen har börjat avlägsna trädet nedanför fönstret som föll i stormen men det finns något annat som morrar värre: städerskan la femme de ménage.
Jag har kanske antytt att mina kära, men unga, korridorskamrater inte alltid vet hur man använder sig av köksutrustning. Nu var det dags igen. Någon har använt micron så att det börjat brinna i den. Nu står jag där och tar emot. Hon morrar.
Jag blir på en gång på dåligt humör. Har lust att skrika tillbaks att DET ÄR JAG SOM BOR HÄR OCH ANVÄNDER KÖKET, TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT MED GRISIGA SPISAR OCH UPPBRÄNDA MICROSAR, SKA VI BYTA HEM EN VECKA FÅR DU SE HUR DET KÄNNS?! men det gör jag förståss inte.
Den ena anledningen är att hon inte förstår svenska och den andra är att jag inte orkar med en diskussion innan jag fått mitt kaffe. Den där kvinnan har ingen aning om vem jag är eller hur gammal jag är. Hon tror att jag är 20 som alla andra och bor hemifrån för första gången. Eller så tror hon ingenting, hon vill bara skälla, morra.
Jag är trött på såna människor. Nu är jag sur. Det är inte bra. Jag måste rycka upp mig. Det hjälper lite att kolla på den samling män som försöker baxa bort det stackars trädet. De känner sig manliga. Det ser man på långt håll. Jag fnissar lite. Nu känns det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar