Jag säger bara måndag…

Vaknar av att det smäller till så hela huset skakar. Ett lås vrids om. Aluminium mot trä. Åh, nej. Den morrande städerskan har gått från morr till rent och skärt raseri. Köket är låst. Men bara ena dörren. Som ett hot. Jag känner inte att jag vaknat upp till en bra dag.

Idag är sista dagen för inskickning av viktiga papper. Måste skriva ut de dokument jag jobbade med i helgen. Jag går till universitetet. Till en datasal. Men jag glömmer att detta är Frankrike och inte Sverige. Det finns ingen skrivare i salen. Går till nästa. Den är låst. Går till biblioteket. Mannen bakom hjälpdisken skakar på huvet och säger att nej jag vet ingenting och jag tittar mot platsen där skrivaren i biblioteket stått förut. Han skakar på huvet och säger att nej den har vi tagit bort och tillägger att jag får gå till en fotoaffär och skriva ut för där har de skrivare. Ja alldeles säkert.

Jag är inte riktigt arg ännu men jag känner irritationen stiga. Sverige är inte som Frankrike och därför kan man inte skicka papprena försent för då blir det inga pengar förrän nästa år. Lite stressad tänker jag ut en ny plan. Jag går och handlar först så att jag får kaffe och frukost, sen kan jag börja jakten på den försvunna skrivaren. Det är bara det att när jag kommer fram till kassan så märker jag att jag glömt min plånbok. Okej. Andas. Hem och hämta. Gå tillbaks.

När jag kommer tillbaka hem för andra gången hör jag den morrande städerskan på avstånd. Hennes röst är gäll. Jag slinker så fort jag kan uppför trappen och in genom porten till min korridor. Där hör jag ett annat ljud. Det är någon som visslar. Min visslande granne är på utmärkt humör och visslar på morfarsvis med darr och allt. Jag ler. Vad fint att det finns visslande grannar på måndagar som denna.