Tänk dig inbördeskriget i Venezuela 1812. Revolutionärer vill störta den Spanska makten och litar på en enda person, Bolivar. Sen tänker du dig att alla dör. Låter det bra? Låter det som en pjäs som skulle kunna tilltala dig och din vardag? Låter det som om den handlar om oss på 2010talet i Sverige, Frankrike, Europa? Inte? Jag skulle nu efter att ha sett Montserrat på Espace Culturel säga absolut och jag ska förklara varför.
Det hela går ut på att militären har blivit förrådd av en av sina egna soldater som har förvarnat en revolutionär, Bolivar, att fly så att han inte ska bli dödad i bakhåll. Chefsofficeren, utmärkt spelad av Etienne Menard, har förståss klurat ut vem den skyldige är, nämligen Montserrat, stänger in honom i en kyrka och plockar in sex stycken oskyldiga tillsammans med honom. Han ger de oskyldiga en timme att övertyga Montserrat, spelad av David Raité, att säga var denne Bolivar befinner sig. När den timmen är slut och om Montserrat inte talat ska de alla dö. Montserrat talar inte. Här har vi utgångspunkten för det intressanta.
Detta skulle alltså kunna handla om personlig övertygelse, kollektivet mot den enskilde eller gud mot folken, prästen som är inblandad anser helt tidenligt att Kungen är utsedd av Gud. Allt detta känns en aning tjatigt och passé. Jag trodde till en början att det skulle bli en vänsterpjäs. Tillbaks till kollektivet och släng individualismen i väggen. Skönt att det inte blev så svartvitt à la 70tal och demonstrationer. Det kom att handla om någonting helt annat, och mycket viktigare, nämligen makt.
När de sex oskyldiga dödas en efter en känner jag ömsom att jag vill skrika “men så säg nåt då!” ömsom “nu när tre har dött redan är det väl ingen idé att du säger nåt!”. Sakta glider fokus från Montserrat över till officeren som ger order om att döda. Det är inte Montserrat som är offret, inte heller de sex oskyldiga. Det är han. Officeren. Han är rädd. Han dödar för att han är rädd. För att han är rädd att dö.
Vi ser under två timmars tid människor, det är nämligen en välspelad pjäs vi talar om, som i dödsfruktan skjuts ihjäl av denne officer. Han provocerar, lockar fram de ymnigaste känslor hos de oskyldiga för att tortera Montserrat till att tala. Men för varje person som dör blir officeren mer och mer stressad. Montserrat talar inte. Han blir mer och mer ett barn. Tillslut förstår vi att han inte gör detta för Gud, han gör det inte för Kungen, han gör det inte heller för sig själv utan för att hålla sina demoner borta. Han dödar därför att det får honom att känna makt. Det får honom att känna sig som Gud. Han säger att jag respekterar Gud för han är min jämlike.
När han så dödat de sex oskyldiga och också Montserrat, Bolivar är på ingång för att ta över militären då är han förlorad. Han har ingen makt mer. Det finns inget mer att ha makt över, mer än sig själv. Det är det han fruktar mest av allt.
För mig handlar denna uppsättning om just detta. Om styrkan att leva med bara sig själv att styra. Att inte behöva bekräfta sig själv genom att ha makt över andra. Se dig omkring. Nära eller långt bort. Är det inte de rädda som gör illa? Är det inte de rädda som behöver bekräfta sig själva med att ta andras liv eller på annat sätt tortera? Gammal som ung, med reell makt eller utan. Jag ser det överallt och jag önskar att jag inte gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar