Endast ett album släppt, 19 år och redan prisbelönt för årets album och årets artist på franska Victoires de la musique. Hon jämförs med Janis Joplin med influenser från grupper som Nirvana och Led Zeppelin. Hon är Frankrikes nya rockunder.
Utan att veta mer än så stod jag på golvet framför scenen. Jag vet inte vad jag förväntade mig för klientel bland publiken men inte förväntade jag mig allt från popsnören modell ung till kultursnobbar med tjockbågade glasögon i övre medelåldern. Jag började ana att detta inte var en vanlig rockartist. Det kan vara så att jag hade rätt.
Scenen är tom. Hon, Izïa, står ensam med en gitarr. Kallt vitt ljus bakifrån ger henne en självlysande effekt. Hon sjunger med sin speciella röst. Spröd men samtidigt oerhört kraftfull. Sen kommer det. Skriket. Hela bandet backar upp och konserten är igång.
Hon ömsom vrålar ömsom sprödsjunger sig igenom två timmars konsert. Full av energi och musiklusta. Tonsäker och explosiv. Jag förstår att man pratar om denna unga kvinna. Hon är säker och hon har ett tydligt meddelande. Skrik. Var poetisk, dig själv, sexig , väluppfostrad och skrik för allt i världen om du känner för det. Ända ifrån tårna. Skrik.
Efter en krafturladdning på trumsetet, en duell mot de andra musikerna avslutar hon med något som liknar en jazz- eller soulstandard, mycket känslofylld. Endast oförstärkt röst som intensifieras först med mikrofon sen med hela bandet. En mycket trevlig upptäckt i det nya landet. Rock on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar