en underlig, välsmakande, otippad insikt

Jag har precis stoppat i mig en stycke filé av fiskmodell rouget eller mulle som den knasigt nog heter på svenska. Utan att ana något endaste litet ting om denna fisk, jag är inte så slipad på franska fisknamn nämligen, så köpte jag den, la den i stekpannan och åt. Smakade ganska gott faktiskt. Matigare än jag är van vid, en ordentlig FISK. Sen kom jag på att man kanske ska veta vad man stoppar i sig och jag slog upp namnet på nätet.

Hör och häpna. Jag visste att jag hade ett litet öga för stil men det här tog priset. Jag har ätit samma fisk som Kejsar Aurus Vitellius ansåg vara den mest exklusiva fisken i världen och som alltid fanns som delikatess på de extravaganta fiskfester som hölls i antikens Rom under första delen av det första decenniet efter Kristus. Vitellius sa: La Triglia non mangia chi la piglia alltså den som fiskar mulle får ej äta honom(eller henne ser jag nu la). Jag har inte fiskat den så jag får äta. Jag känner mig just nu lite närmare kejsartiteln, lite mer nobel, än förut.

En enkel vardagshändelse som denna, att äta något, brukar inte starta inre konversationer men denna gång blev det så. Hemmakär som jag är (eller har varit, beroende på hur man ser på det) så har jag aldrig tänkt på att man faktiskt inte kan hitta allt i affärn hemmavid och därmed inte här. Jag har liksom inte tänkt på att alla kulturer inte äter torsk, sej, sill, makrill och regnbåge. Nu är jag helt lost. Sardiner, mullear, småhajar och andra lustiga ting ligger i fiskdisken i det lilla snabbköpet. Jag fattar ju att man kan hitta dessa fiskliknande varelser på storhallarna i storstan men nu är ju inte jag från storstan så jag har alltså inte tänkt längre än näsan räcker. Nu har jag det. Tänkt längre än näsan räcker. Det var en kul men något onödig insikt.