Såg ni himlen under julaftons natt? Den var underbar. Precis sådär underbar som man vill att himlen ska vara en frostig natt i december. Men det var halt... Jag gick där i mörkret och filosoferade kring vad man möjligtvis kunde vara rädd för under denna fantastiska stjärnhimmel. Det var kolsvart sånär som på stjärnornas sken. Tack vare att det kommit några snöflingor så lös det upp så att jag åtminstone såg vägen framför mig men inte så mycket mer.
Den första jag kom på att jag borde vara rädd för var vargen. Men, tänkte jag, han sover nog eller så är ju han räddare för mig än jag för honom. Lo, näää hon kan väl inte vara farlig, älg! Ja älgen är jag faktiskt lite rädd för, det måste jag erkänna. Ett sådant väldigt djur skulle jag inte vilja möta en stjärnklar natt. Jag sa till mig själv att så vitt jag vet så förflyttar älgen sig bara i skymningen. Den sover alltså den med.
Mitt ute på landet får allt en annan dimension. Utan gatlyktor, fyllon, våldsbenägna puckon och jobbiga grannar blir allt så tyst och lugnt. Märkligt tyst faktiskt. Det är vackert och kanske något som kan likna lycka.
fredag 26 december 2008
torsdag 18 december 2008
Om sanning
Med tanke på svt:s dokumentär om Thomas Quick och hans återtagande av sina erkännanden angående de mord han är dömd för funderar jag över sanning. I vetenskapliga sammanhang är sanning nästan alltid något subjektivt som måste beläggas och förklaras med andra så kallade sanningar, empiriska sanningar eller fakta om man så vill. Men inte heller de empiriska sanningarna är sanna i tid och evighet. Vi kan ta det berömda filosofiska exemplet med de svarta korparna. Påståendet ’Korpar är svarta’ är sant ända tills man finner en korp som är vit (eller någon annan färg) då blir sanningen ’korpar är svarta’ osant. Man löser detta med undantagsregeln och då blir sanningen ’korpar är svarta’ sant tills man finner så många vita korpar att det inte längre är ett undantag. Denna enkla beskrivning av sanningsbegreppet gör sig påmind när jag nu lyssnar på de inblandade i debatten kring Quick. Quick var mördare eftersom hans utsagor pekade på detta och de empiriska bevisen pekade åt samma håll. De bevis som pekade åt andra håll sågs då som undantag. Nu när Quick säger att han är oskyldig blir således korparna vita och det är intressant.
För att plocka ner sanningen i den verklighet som vi befinner oss i så kan jag ge ett exempel. Om jag tror att jag har ställt min mormors gamla ljusstake i mitt fönster för att jag tycker att den är fin. Jag tycker då att den är fin därför att de empiriska beläggen för att det är min mormors ljusstake säger mig detta. Men den stora frågan är om sanningen ’jag tycker att ljusstaken är fin’ fortfarande är en sanning om någon skulle säga att det inte alls är min mormors ljusstake utan att det är Tomas Quick ljusstake. Förmodligen skulle min sanning ställas på kant och jag skulle förhålla mig till ljusstake på ett annat sätt. Då skulle ’jag tycker ljusstaken är fin’ bli osant.
Detta får mig att tänka på svt:s K-special program om konst. Vad är det som vi tycker är fint med en målning av Rembrandt? Är det för att målningen i sig är tilltalande (om man nu tycker det) eller är det för att det är Rembrandt har gjort den? Rent ekonomiskt verkar det vara det senare. Ett original är värd mycket pengar medan en kopia de facto är identisk tekniskt sett men inte alls värd några pengar i sammanhanget och kanske inte heller vacker i vissa ögon. Är sanningen då ’Rembrandts konst är vacker’ eller är det pengar som är vackra?
För att plocka ner sanningen i den verklighet som vi befinner oss i så kan jag ge ett exempel. Om jag tror att jag har ställt min mormors gamla ljusstake i mitt fönster för att jag tycker att den är fin. Jag tycker då att den är fin därför att de empiriska beläggen för att det är min mormors ljusstake säger mig detta. Men den stora frågan är om sanningen ’jag tycker att ljusstaken är fin’ fortfarande är en sanning om någon skulle säga att det inte alls är min mormors ljusstake utan att det är Tomas Quick ljusstake. Förmodligen skulle min sanning ställas på kant och jag skulle förhålla mig till ljusstake på ett annat sätt. Då skulle ’jag tycker ljusstaken är fin’ bli osant.
Detta får mig att tänka på svt:s K-special program om konst. Vad är det som vi tycker är fint med en målning av Rembrandt? Är det för att målningen i sig är tilltalande (om man nu tycker det) eller är det för att det är Rembrandt har gjort den? Rent ekonomiskt verkar det vara det senare. Ett original är värd mycket pengar medan en kopia de facto är identisk tekniskt sett men inte alls värd några pengar i sammanhanget och kanske inte heller vacker i vissa ögon. Är sanningen då ’Rembrandts konst är vacker’ eller är det pengar som är vackra?
tisdag 16 december 2008
en hyllning till public service
Eftersom jag lever utan tv så har jag inte full kontroll på vad som händer i rutan utan får gott lita på andra personers omdöme angående program som bör ses. När jag hemma hos personer som innehar denna tavla mot världen ser olika docusåpliknande program kan jag tycka att det är underhållande men inte livsavgörande.
Efter att ha fått påstötningar från flera håll att jag bara måste se det eller det kulturprogrammet på svt satte jag mig härom dagen för att, genom det förlovade nätets land, tillskansa mig dessa verk. Tack Svt! Sällan har jag blivit så road, oroad och eftertänksam av ett par timmar framför tv:n som just denna dag.
Begåvade journalister ställer precis de frågor som jag vill ha svar på eller som jag inte visste att jag ville ha svar på. De ställer saker på sin spets, gör ett lappkast, pekar på tendenser i vardagen som gör verkligheten lite roligare att se på. Detta kan vara en tillgång i finanskrisens skugga. Åtminstone för mig.
Efter att ha fått påstötningar från flera håll att jag bara måste se det eller det kulturprogrammet på svt satte jag mig härom dagen för att, genom det förlovade nätets land, tillskansa mig dessa verk. Tack Svt! Sällan har jag blivit så road, oroad och eftertänksam av ett par timmar framför tv:n som just denna dag.
Begåvade journalister ställer precis de frågor som jag vill ha svar på eller som jag inte visste att jag ville ha svar på. De ställer saker på sin spets, gör ett lappkast, pekar på tendenser i vardagen som gör verkligheten lite roligare att se på. Detta kan vara en tillgång i finanskrisens skugga. Åtminstone för mig.
onsdag 10 december 2008
som en installation
Då var man igång då, med utställningen/julbasaren. Jag känner mig som en installation. Det kommer folk och går förbi, kikar in genom fönstret och ser frågande på mig och min dator.
En och annan kommer in och tittar. Kanske köper ett julkort. Tittar sedan frågande på mig. "och vad gör du då?" "jaaaa, jag skriver" svarar jag och känner mig lite dum. Men vad ska jag känna mig dum för? Jag får väl sitta här och skriva så mycket jag vill! Det är väl inget att ursäkta... tror jag.
Samtalen är i allafall trevliga. Café-föreståndarinnan är en pratglad figur och ibland blir samtalen riktigt filosofiska. Det är trevligt.
Mina tankar letar sig mot kafé-kulturen där våra moderna tidningar växte fram. Där satt man med sin enda kopp kaffe och diskuterade om livet och världen. Kanske skulle det vara en kul idé att ta tillbaka såhär i bloggtider.
En och annan kommer in och tittar. Kanske köper ett julkort. Tittar sedan frågande på mig. "och vad gör du då?" "jaaaa, jag skriver" svarar jag och känner mig lite dum. Men vad ska jag känna mig dum för? Jag får väl sitta här och skriva så mycket jag vill! Det är väl inget att ursäkta... tror jag.
Samtalen är i allafall trevliga. Café-föreståndarinnan är en pratglad figur och ibland blir samtalen riktigt filosofiska. Det är trevligt.
Mina tankar letar sig mot kafé-kulturen där våra moderna tidningar växte fram. Där satt man med sin enda kopp kaffe och diskuterade om livet och världen. Kanske skulle det vara en kul idé att ta tillbaka såhär i bloggtider.
onsdag 3 december 2008
Pyssel i stugan
Det är underligt hur man flyr från det man egentligen behöver göra. Jag har hittat en underbar sysselsättning för just detta. Jag arbetar med nålar som är sylvassa och sticker små hål i mina ömtåliga fingrar. Vilken bra idé! eller...? Nja kanske inte men jag får i alla fall pyssla.
Jag och P har kommit på den fantastiska idén att vi ska ha en julbasar/utställning i caféet här brevid under nästkommande två veckor. Jättebra idé faktiskt men vi tänkte inte på att vi kanske skulle ha förberett lite mer i tid så att vi faktiskt hade något att visa upp när dörrarna slås upp på söndag. Därför pysslar jag för brinnande livet dag och natt. Men det är faktskt riktigt trevligt.
Så har ni vägarna förbi Lindesberg så leta på Café Kingsgården. Där kommer ni förhoppningsvis hitta mig och P, lite pyssel, lite texter och en och annan inovativ gran.
A bientôt!
Jag och P har kommit på den fantastiska idén att vi ska ha en julbasar/utställning i caféet här brevid under nästkommande två veckor. Jättebra idé faktiskt men vi tänkte inte på att vi kanske skulle ha förberett lite mer i tid så att vi faktiskt hade något att visa upp när dörrarna slås upp på söndag. Därför pysslar jag för brinnande livet dag och natt. Men det är faktskt riktigt trevligt.
Så har ni vägarna förbi Lindesberg så leta på Café Kingsgården. Där kommer ni förhoppningsvis hitta mig och P, lite pyssel, lite texter och en och annan inovativ gran.
A bientôt!
torsdag 27 november 2008
Tankeverksamhetens återkomst
Äntligen! Välkommen tillbaks kära hjärnceller (eller vad det nu är som gör att vi förstår och tolkar omvärlden och dess texter)! Jag har verkligen saknat er.
Under ett par veckor har jag haft fullständig kollaps i min hjärnverksamhet. Jag har inte förstått vad jag har läst. Jag har inte kunnat skriva någonting som behöver mer eftertanke än det direkta nuet. Jag har inte ens haft vett att göra något åt situationen. Men nu, för precis två timmar sen, har det släppt och äntligen kan jag tänka fritt igen.
Det där med fritt gränsar ju i och för sig till det kaotiska men efter denna extremt långa förlamning föredrar jag kaos framför stillhet. Jag tänker alltså finns jag!
På återseende!
Under ett par veckor har jag haft fullständig kollaps i min hjärnverksamhet. Jag har inte förstått vad jag har läst. Jag har inte kunnat skriva någonting som behöver mer eftertanke än det direkta nuet. Jag har inte ens haft vett att göra något åt situationen. Men nu, för precis två timmar sen, har det släppt och äntligen kan jag tänka fritt igen.
Det där med fritt gränsar ju i och för sig till det kaotiska men efter denna extremt långa förlamning föredrar jag kaos framför stillhet. Jag tänker alltså finns jag!
På återseende!
onsdag 12 november 2008
En tågresenär
Jag klev på tåget idag på förmiddagen. Bakom mig satte sig en man i sextioårs åldern. Han var en såndär självsäker typ som verkligen tar sin plats och tycker sig förtjäna den och lite till. Under den första sträckan åkte tåget i snigelfart. Inget jag hängde upp mig på eftersom det antagligen fanns en anledning till detta. Någon som jag inte alls hade något nöje av att veta vilken den var.
Men mannen bakom var av en helt annan mening. "Ursäkta" sa han till tågvärdinnan "vad är det som har hänt, var för åker vi så sakta?!" Hon sa att det inte alls var någon fara, det var bara fel på en signal och vi skulle kunna åka i vanlig fart från nästa station och framåt. "Jaha" svarade mannen bryskt "men så var det ju igår också". Jag hörde på hans andhämtning att han gärna hade talat mer om saken men tågvärdinnan var redan ur synhåll.
När jag så var på väg hem igen klev mannen på och satte sig i min vagn igen. Nu började han samtala med en annan något yngre man som satt snett mitt emot honom. Han talade om tåg och räls och infrastruktur. Han hade minsann åkt tåg i hela sitt liv, särskillt i England, något som han nogsamt poänterade. Till sin förnöjsamhet var det en man som arbetade på Banverket som han slagit sig i samspråk med. Man riktigt hörde hur pulsen ökade och hur tankarna grupperade sig och samlade kraft. Nu skulle han få diskutera med någon som kunde detta ämne, precis som han, och det gjorde han med besked. Lyckans dag var kommen.
Men mannen bakom var av en helt annan mening. "Ursäkta" sa han till tågvärdinnan "vad är det som har hänt, var för åker vi så sakta?!" Hon sa att det inte alls var någon fara, det var bara fel på en signal och vi skulle kunna åka i vanlig fart från nästa station och framåt. "Jaha" svarade mannen bryskt "men så var det ju igår också". Jag hörde på hans andhämtning att han gärna hade talat mer om saken men tågvärdinnan var redan ur synhåll.
När jag så var på väg hem igen klev mannen på och satte sig i min vagn igen. Nu började han samtala med en annan något yngre man som satt snett mitt emot honom. Han talade om tåg och räls och infrastruktur. Han hade minsann åkt tåg i hela sitt liv, särskillt i England, något som han nogsamt poänterade. Till sin förnöjsamhet var det en man som arbetade på Banverket som han slagit sig i samspråk med. Man riktigt hörde hur pulsen ökade och hur tankarna grupperade sig och samlade kraft. Nu skulle han få diskutera med någon som kunde detta ämne, precis som han, och det gjorde han med besked. Lyckans dag var kommen.
tisdag 11 november 2008
snacka om försening
Jag har under denna höst ständigt blivit irriterad på människor som klagar på tågförseningar. Om tåget kommer en kvart försent så går hela världen under och tågpersonalen idiotförklaras, för att inte tala om hur dålig kvalitet det är på tyska tåg. "Nä tacka vet jag svenska tåg!" Vilka de nu kan vara...
Sedan i fredags har jag varit med om sju timmars teoretisk försening, vilket i praktiken resulterade i mer än ett dygn utanför tidsplanen. Men jag lever och är glad för det. Jag kan erkänna att när jag var en halvtimme hemifrån och regnet öste ner, magen tom och jag hade varit på resande fot i ett och ett halvt dygn, började jag ledsna lite.
Så nu när någon klagar på tågförseningar har jag något värre att slå dem i huvet med: flygförseningar!
Sedan i fredags har jag varit med om sju timmars teoretisk försening, vilket i praktiken resulterade i mer än ett dygn utanför tidsplanen. Men jag lever och är glad för det. Jag kan erkänna att när jag var en halvtimme hemifrån och regnet öste ner, magen tom och jag hade varit på resande fot i ett och ett halvt dygn, började jag ledsna lite.
Så nu när någon klagar på tågförseningar har jag något värre att slå dem i huvet med: flygförseningar!
söndag 2 november 2008
...och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Bröllop är trevliga tillställningar oberoende av vilka det är som gifter sig. Alla är glada och många kärleksfyllda ord och meningar utbyts, inte bara brudparet emellan.
Jag stod och trevlighetspratade med några av gästerna och det var då det slog mig, tjong rakt i bollen. Min tanke var inte en ovanlig tanke, en ljus idé eller något annat nyttigt. Jag tänkte helt enkelt: "vad härliga att människor kan älska varandra" för det är det ju, härligt.
Om jag stoppar ner pessimisten ett tag, som förmodligen skulle säga något i stil med:"jaja, lugna dig tills det blåser, då är de skilda innan de hinner blinka" eller "äktenskapet har en inneboende patrialkal struktur och bör därför undvikas i största möjliga mån!", och betraktar allt från den ljusa sidan så måste jag säga att det är helt otroligt hur alla kan hitta varandra. Det är fantastiskt med alla möten som finns inneboende kollektivt i gästernas gemensamma minne. Den kraften skulle vi ta vara på bättre.
C, jag önskar dig kärlek och lycka.
Jag stod och trevlighetspratade med några av gästerna och det var då det slog mig, tjong rakt i bollen. Min tanke var inte en ovanlig tanke, en ljus idé eller något annat nyttigt. Jag tänkte helt enkelt: "vad härliga att människor kan älska varandra" för det är det ju, härligt.
Om jag stoppar ner pessimisten ett tag, som förmodligen skulle säga något i stil med:"jaja, lugna dig tills det blåser, då är de skilda innan de hinner blinka" eller "äktenskapet har en inneboende patrialkal struktur och bör därför undvikas i största möjliga mån!", och betraktar allt från den ljusa sidan så måste jag säga att det är helt otroligt hur alla kan hitta varandra. Det är fantastiskt med alla möten som finns inneboende kollektivt i gästernas gemensamma minne. Den kraften skulle vi ta vara på bättre.
C, jag önskar dig kärlek och lycka.
söndag 26 oktober 2008
Konstfilmfestival
Man får ju hopp om livet ibland och idag var en sån dag som ger världen en liten extra glans. Jag har tillsammans med L och lilla M sett en massa konstfilm under Konstfilmsfestivalen i Örebro.
Allt jag såg tilltalade mig inte. Som så många andra företeelser har jag plockat till mig det som ger just lilla mig något att fundera på. Det är initiativet och att det faktiskt ordnas något så smalt som en konstfilmfestival som gör att jag kan andas ut en liten stund.
Konstfilmare från Ryssland, Serbien, Tjeckien, Danmark och många fler gästade Örebro och delade med sig av sina erfarenheter och verk. Dessutom var allt gratis! När hände det senast? Att sedan få avsluta dagen med en middag med the family B gör inte saken sämre direkt. Tack för en finfin dag!
Allt jag såg tilltalade mig inte. Som så många andra företeelser har jag plockat till mig det som ger just lilla mig något att fundera på. Det är initiativet och att det faktiskt ordnas något så smalt som en konstfilmfestival som gör att jag kan andas ut en liten stund.
Konstfilmare från Ryssland, Serbien, Tjeckien, Danmark och många fler gästade Örebro och delade med sig av sina erfarenheter och verk. Dessutom var allt gratis! När hände det senast? Att sedan få avsluta dagen med en middag med the family B gör inte saken sämre direkt. Tack för en finfin dag!
måndag 20 oktober 2008
To be or not to be, that is the question!
Det är underligt hur olika sociala sammanhang får en att framstå på så helt skillda sätt, trots att man faktiskt är precis samma person överallt. Eller ja, underligt kanske det inte är om man tänker efter men tänkvärt och en aning förvirrande är det i alla fall.
När man i ett sällskap ses som timid och diplomatisk, till och med åsiktslös i jämförelse blir man i ett annat en ångvält som inte har varken hyfs eller intellekt nog att hålla inne sina extremt hållna åsikter. Samtidigt som ett sällskap manar på och menar att man måste ju veta vad man tycker och diskutera det, menar ett annat att man faktiskt inte måste uttrycka allt man tänker.
Tekniken är alltså att läsa av dessa situationer. Lära sig vilket sällskap som har vilka gränser. Man måste balansera på den tunna linje som skiljer människor i grupp från en annan grupp. Då kanske det går bra, då kanske man inte trampar i klaveret, jämt.
Eller så kan jag tänka såhär: låt mig få ha mina åsikter. Diskutera gärna med mig, argumentera tills jag blir platt men respektera mig. Vill jag vara tyst, låt mig få vara det. Vill jag uttrycka en ståndpunkt som står mitt emot din, låt mig göra det. Låt mig få vara bra på det jag är bra på och dålig på det som jag är dålig på. Jag kan inte ta era åsikter och sätt att vara från er, så låt mig få ha mina kvar men tyck om mig ändå.
När man i ett sällskap ses som timid och diplomatisk, till och med åsiktslös i jämförelse blir man i ett annat en ångvält som inte har varken hyfs eller intellekt nog att hålla inne sina extremt hållna åsikter. Samtidigt som ett sällskap manar på och menar att man måste ju veta vad man tycker och diskutera det, menar ett annat att man faktiskt inte måste uttrycka allt man tänker.
Tekniken är alltså att läsa av dessa situationer. Lära sig vilket sällskap som har vilka gränser. Man måste balansera på den tunna linje som skiljer människor i grupp från en annan grupp. Då kanske det går bra, då kanske man inte trampar i klaveret, jämt.
Eller så kan jag tänka såhär: låt mig få ha mina åsikter. Diskutera gärna med mig, argumentera tills jag blir platt men respektera mig. Vill jag vara tyst, låt mig få vara det. Vill jag uttrycka en ståndpunkt som står mitt emot din, låt mig göra det. Låt mig få vara bra på det jag är bra på och dålig på det som jag är dålig på. Jag kan inte ta era åsikter och sätt att vara från er, så låt mig få ha mina kvar men tyck om mig ändå.
lördag 4 oktober 2008
Ett tomt skal
Jag stod häromdagen på min balkong och såg ut över de gulnande och rödnande löven på lönnarna. Jag tänkte att visst är det vackert med höst. Sen slog det mig att vi är så fruktansvärt fokuserade på ytan, det vackra, det stylade.
Förutom att det är en helt annan diskussion vad vackert är och om det finns något som är vackert och vem som i så fall bestämmer vad som är det så verkar innehållet i det vackra vara av mindre vikt än att det är just vackert.
Vi inredningsdesignar, grafiskdesignar, modedesignar och imagedesignar. Vi är mediasmarta och välstylade i håret, kläderna och ansiktet. Vi spaar och går på manikyr för att få snygga naglar ditsatta. Vi opererar oss till fejkad ungdom. Det är som att vi har glömt bort att formen faktiskt måste innehålla något.
Hur många gånger om dagen hör jag inte "om jag bara hade bra joggingskor skulle jag börja springa" eller "om bara våra lokaler ser snygga och häftiga ut så kan vår verksamhet fungera". Men hörrni, så är det ju inte.
Med risk för att låta konservativ och bakåtsträvande så menar jag att det faktiskt är innehållet som räknas. För det spelar ingen roll hur snyggt det blir hemma om man inte har ett tillfredställande liv. Det spelar ingen roll hur väldesignad outfit jag har för jag måste ändå trivas med det som finns inom mig. Det spelar ingen roll hur mycket... ja ni fattar vart jag vill komma.
Med en uppmaning till mig själv och andra om att fylla alla vackra ytor med härligt underbart och utmanande innehåll lämnar jag er till lördagskvällen.
Förutom att det är en helt annan diskussion vad vackert är och om det finns något som är vackert och vem som i så fall bestämmer vad som är det så verkar innehållet i det vackra vara av mindre vikt än att det är just vackert.
Vi inredningsdesignar, grafiskdesignar, modedesignar och imagedesignar. Vi är mediasmarta och välstylade i håret, kläderna och ansiktet. Vi spaar och går på manikyr för att få snygga naglar ditsatta. Vi opererar oss till fejkad ungdom. Det är som att vi har glömt bort att formen faktiskt måste innehålla något.
Hur många gånger om dagen hör jag inte "om jag bara hade bra joggingskor skulle jag börja springa" eller "om bara våra lokaler ser snygga och häftiga ut så kan vår verksamhet fungera". Men hörrni, så är det ju inte.
Med risk för att låta konservativ och bakåtsträvande så menar jag att det faktiskt är innehållet som räknas. För det spelar ingen roll hur snyggt det blir hemma om man inte har ett tillfredställande liv. Det spelar ingen roll hur väldesignad outfit jag har för jag måste ändå trivas med det som finns inom mig. Det spelar ingen roll hur mycket... ja ni fattar vart jag vill komma.
Med en uppmaning till mig själv och andra om att fylla alla vackra ytor med härligt underbart och utmanande innehåll lämnar jag er till lördagskvällen.
fredag 26 september 2008
Existensiella frågor a la Kirkegaard
Detta seminarium var ett av det mest underhållande jag varit på. Bob Hansson hade en stor del i min upplevelse. Han tar ner de abstrakta filosofiska funderingarna på ett mycket hanterbart plan. Bob Hansson var moderator i samtalet som handlade om boken Konsten att leva innerligt - existensialism för den moderna människan. Författarna Ann Lagerström och Ted Harris talade om sin bok och hade små trevliga övningar till oss som publik. Övningar som jag ler åt eftersom de går i dramapedagogikens tecken.
På frågan om man kan sammanfatta Sören Kirkegaards filosofiska verk med en mening svarade Ted Harris att den mening som Kirgegaard förhöll sig till var "Gör ditt val" och drog paraleller till Sokrates ord "Känn dig själv", Tranströmmer:"Skäms inte för att du är människa" och Guds ord i mosebok:" Uppfinn jorden". Han förklarade det som att varje människa måste se in i sig själv och skapa sin egen värd. Detta tilltalar mig och får mig att tänka större.
Den bild som användes för att förklara Kirkegaards tankegångar var ett tvåvåningshus med källare. Källaren i huset står för pengar, makt, prestige och sinnlighet. Här befinner sig människan i stor del av sitt liv, vissa lämnar aldrig detta stadie. Men om man kommer fram till punkten där man ifrågasätter sitt sätt att leva kommer man att komma till första våningen.
Första våningen i Kirkegaards hus är innerlighetens våning. Där släpper vi intresset för det yttre och riktar oss mer mot vårt inre liv. Vi blir medvetna och börjar att undersöka meningen i orden "känn dig själv". När vi gjort det och börjar att ifrågasätta oss själva och fundrar på om det inte finns något mer än jag går vi trappen upp till övervåningen. Där kan vi tänka bortom oss själva. Bortom våra önskningar och förhoppningar. Bortom våra egna känslor.
Att tänkande personer är enerverande ibland kan vi ju lite till mans tycka. Att vara autentisk som person är inte helt oproblematiskt. Bob Hansson uttryckte det så här: "Autentiska personer är jobbiga, det är ansträngande att kommunisera på direkt nivå. De kan förstöra en hel middag!"
På frågan om man kan sammanfatta Sören Kirkegaards filosofiska verk med en mening svarade Ted Harris att den mening som Kirgegaard förhöll sig till var "Gör ditt val" och drog paraleller till Sokrates ord "Känn dig själv", Tranströmmer:"Skäms inte för att du är människa" och Guds ord i mosebok:" Uppfinn jorden". Han förklarade det som att varje människa måste se in i sig själv och skapa sin egen värd. Detta tilltalar mig och får mig att tänka större.
Den bild som användes för att förklara Kirkegaards tankegångar var ett tvåvåningshus med källare. Källaren i huset står för pengar, makt, prestige och sinnlighet. Här befinner sig människan i stor del av sitt liv, vissa lämnar aldrig detta stadie. Men om man kommer fram till punkten där man ifrågasätter sitt sätt att leva kommer man att komma till första våningen.
Första våningen i Kirkegaards hus är innerlighetens våning. Där släpper vi intresset för det yttre och riktar oss mer mot vårt inre liv. Vi blir medvetna och börjar att undersöka meningen i orden "känn dig själv". När vi gjort det och börjar att ifrågasätta oss själva och fundrar på om det inte finns något mer än jag går vi trappen upp till övervåningen. Där kan vi tänka bortom oss själva. Bortom våra önskningar och förhoppningar. Bortom våra egna känslor.
Att tänkande personer är enerverande ibland kan vi ju lite till mans tycka. Att vara autentisk som person är inte helt oproblematiskt. Bob Hansson uttryckte det så här: "Autentiska personer är jobbiga, det är ansträngande att kommunisera på direkt nivå. De kan förstöra en hel middag!"
Feministiskt seminarium
Dag två i min vistelse på Bokmässan. I det myller av seminarium och uppläsningar valde jag att starta med ett seminarium kring antologin F-ordet. I panelen satt Maria Abrahamsson, Lars Gård, Inti Chavez Perez och Madelaine Levy, alla medverkande i boken. Samtalsledare var redaktören Petra Östergren.
Samtalet vandrade kring korsbefruktning inom ämnet feminism. Tanken med antologin var att skapa en ny debatt i ämnet, ha nya vinklingar och få nya insikter i feminismens problem och utveckling. Ämnena som närvarande skribenter valt var problemet med vårt nämndemanna system, sexuellt våld, myten om den moderna mannen och modebildens problematiska förhållande till feminismen.
Samtalet var lugnt och alla verkade rörande överens om att feminismen är mogen för att tas ett steg vidare i sin utveckling. Att den numer tåls att kritiseras och att vi måste göra det för att inte hamna i en återvändsgränd.
Ett intressant men inte så engagerande seminarie.
Samtalet vandrade kring korsbefruktning inom ämnet feminism. Tanken med antologin var att skapa en ny debatt i ämnet, ha nya vinklingar och få nya insikter i feminismens problem och utveckling. Ämnena som närvarande skribenter valt var problemet med vårt nämndemanna system, sexuellt våld, myten om den moderna mannen och modebildens problematiska förhållande till feminismen.
Samtalet var lugnt och alla verkade rörande överens om att feminismen är mogen för att tas ett steg vidare i sin utveckling. Att den numer tåls att kritiseras och att vi måste göra det för att inte hamna i en återvändsgränd.
Ett intressant men inte så engagerande seminarie.
torsdag 25 september 2008
Rapport från himlen
Då var den äntligen här: Bokmässan i Göteborg. Jag har tillbringat dag 1 av 4 inne på mässan. Här kommer en rapport.
Kom iväg senare än jag hade tänkt och missade två av mina planerade seminarier men det gör inte så mycket. Solen strålar och människor är glada. Tog mig en liten runda i mässhallen och lyckades lura till mig Katarina Frostenssons nya diktsamling Tal och Regn. Mål 1 är nått.
Första seminariet "Hur låter Mirca Cartarescus på svenska?" var en presentation av denne rumänska författare och hur det gått att översätta hans bok Orbitór. Översättaren Inger Johansson (som bl.a översatt Doris Lessing), litteraturkritikern och författaren Malte Persson och litteraturkritikern Jonas Thente var de som förde samtalet. Jag blev helt klart inspirerad att läsa denne rumän efter denna sammankomst. Malte Persson beskrev boken som "ett universum" och det var tydligen ingen överdrift.
Efter att ha gått omkring en timme och lyssnat på fragment från alla småscener i mässhallen, insupit stämningen och spanat in en och annan kulturperson gick jag så på mitt andra och sista seminarie för dagen: "Kultur på entreprenad" som var en debatt mellan förlagschef Kristoffer Lind, generalkonsul Barbro Osher, författaren Björn Ranelid och kulturekonom Emma Stenström. Som väntat tog Björn Ranelid med sina långa, högljudda och skarpa beskrivningar om en författares vardag över något men samtalsledare Louise Epstein gjorde ett bra jobb med att balansera det hela. De kom väl fram till att entreprenad är bra, inget nytt men bra, men vi måste värna om kulturpolitiken och de ekonomiska stöd som finns.
Jag ler. Dagen har varit en bra upptakt. Morgondagen blir ännu bättre.
Kom iväg senare än jag hade tänkt och missade två av mina planerade seminarier men det gör inte så mycket. Solen strålar och människor är glada. Tog mig en liten runda i mässhallen och lyckades lura till mig Katarina Frostenssons nya diktsamling Tal och Regn. Mål 1 är nått.
Första seminariet "Hur låter Mirca Cartarescus på svenska?" var en presentation av denne rumänska författare och hur det gått att översätta hans bok Orbitór. Översättaren Inger Johansson (som bl.a översatt Doris Lessing), litteraturkritikern och författaren Malte Persson och litteraturkritikern Jonas Thente var de som förde samtalet. Jag blev helt klart inspirerad att läsa denne rumän efter denna sammankomst. Malte Persson beskrev boken som "ett universum" och det var tydligen ingen överdrift.
Efter att ha gått omkring en timme och lyssnat på fragment från alla småscener i mässhallen, insupit stämningen och spanat in en och annan kulturperson gick jag så på mitt andra och sista seminarie för dagen: "Kultur på entreprenad" som var en debatt mellan förlagschef Kristoffer Lind, generalkonsul Barbro Osher, författaren Björn Ranelid och kulturekonom Emma Stenström. Som väntat tog Björn Ranelid med sina långa, högljudda och skarpa beskrivningar om en författares vardag över något men samtalsledare Louise Epstein gjorde ett bra jobb med att balansera det hela. De kom väl fram till att entreprenad är bra, inget nytt men bra, men vi måste värna om kulturpolitiken och de ekonomiska stöd som finns.
Jag ler. Dagen har varit en bra upptakt. Morgondagen blir ännu bättre.
söndag 21 september 2008
På randen av gapet
När man står precis på yttersta kanten av ett stup slår det en gärna att man är liten. Vad skulle hända om jag tog ett kliv ut? Rent förnuftsmässigt förstår man ju att man faller. Faller och blir platt längst ner. Men vad skulle hända i tanken? Vad skulle man tänka på i fallet? Skulle man tänka över huvetaget eller känner man bara vinden i håret och kläderna och så, bump, ligger man där och är död. Onödigt att prova men en intressant filosofisk fråga.
Jag står just nu där, på randen av gapet, och vet inte hur jag ska göra för att ta mig över. Jag tänker att det är nog som i den där filmen. Som i Indiana Jones, den där de letar efter den heliga gralen. Då finns det en gång över ett stup fast man inte ser den. Så tänker jag att det är. Alltså ska man bara blunda och gå. Lita på alla krafter som möjligen finns runt ikring en och gå. Ta ett djupt andetag och gå.
Jag står just nu där, på randen av gapet, och vet inte hur jag ska göra för att ta mig över. Jag tänker att det är nog som i den där filmen. Som i Indiana Jones, den där de letar efter den heliga gralen. Då finns det en gång över ett stup fast man inte ser den. Så tänker jag att det är. Alltså ska man bara blunda och gå. Lita på alla krafter som möjligen finns runt ikring en och gå. Ta ett djupt andetag och gå.
torsdag 18 september 2008
En ovanlig känsla infinner sig
Här sitter jag och glor ut genom fönstret. Jag vill inte att morgondagen ska komma. Jag vet hur det blir...
Jag kommer att bli väckt aldeles för tidigt av larmet på gatan utanför. Jag kommer inte att kunna gå ut, för jag kommer inte att komma in igen. Provianten har jag redan införskaffat och öronproppar finns från gårdagens konsert. Känslan av att vilja låsa dörren, bomma igen fönstren och sova förbi morgondagen, smyger sig sakta på mig. Det är marknad i stan imorgon!
Jag har ett aldeles speciellt förhållanden till marknader. Jag gillar dem inte. Inte godis, inte karuseller, inte målade träsniden eller skärp eller piratkopior eller hoppande små hundar eller ballonger.
Alla ni som tänker gå på marken imorgon: Jag har låst in mig och kräver kodad knackning om ni vill ha kaffe... och snälla, be mig inte följa med ut.
Jag kommer att bli väckt aldeles för tidigt av larmet på gatan utanför. Jag kommer inte att kunna gå ut, för jag kommer inte att komma in igen. Provianten har jag redan införskaffat och öronproppar finns från gårdagens konsert. Känslan av att vilja låsa dörren, bomma igen fönstren och sova förbi morgondagen, smyger sig sakta på mig. Det är marknad i stan imorgon!
Jag har ett aldeles speciellt förhållanden till marknader. Jag gillar dem inte. Inte godis, inte karuseller, inte målade träsniden eller skärp eller piratkopior eller hoppande små hundar eller ballonger.
Alla ni som tänker gå på marken imorgon: Jag har låst in mig och kräver kodad knackning om ni vill ha kaffe... och snälla, be mig inte följa med ut.
måndag 15 september 2008
Hur var det nu med mörkret?
I morse när jag gick upp okristligt tidigt för att tågvägen ta mig till en föresläsning stirrade jag förvånat ut genom fönstret. Jag hade ju dragit upp persiennen! Nu hör det till saken att jag inte är särskillt snabbtänkt klocka fem på morgonen, heller, så det tog ett tag att förstå att det faktiskt var så att solen inte orkat upp ännu. Jag ställde mig vid tillfället tvekande till vad jag kände inför detta faktum.
Nu sitter jag här hemma igen och ute är det mörkt, och faktiskt lite kallt, men jag myser. Äntligen får jag tända en massa ljus utan att bli idiotförklarad!
Jag lunchade med min vän S idag och han var inte rikitigt på min sida när det gällde hösten. Själv gillar jag mörker och yllekoftor, vantar och vinden i ansiktet, ett varmt bad efter en promenad i den kyliga luften.
Indiansommaren var så självklar för mig att jag nästan blir förvånad varje dag över att det blir kallre. Men när jag tänker efter är det ganska skönt.
Nu sitter jag här hemma igen och ute är det mörkt, och faktiskt lite kallt, men jag myser. Äntligen får jag tända en massa ljus utan att bli idiotförklarad!
Jag lunchade med min vän S idag och han var inte rikitigt på min sida när det gällde hösten. Själv gillar jag mörker och yllekoftor, vantar och vinden i ansiktet, ett varmt bad efter en promenad i den kyliga luften.
Indiansommaren var så självklar för mig att jag nästan blir förvånad varje dag över att det blir kallre. Men när jag tänker efter är det ganska skönt.
torsdag 11 september 2008
Struktur på tillvaron
Kära vänner!
Nu är det så att jag till min natur är en aning strukturbenägen, även om det är väldigt få som kopplar ihop struktur med My men så är det i alla fall längst in i mitt inre.
Därför tänker jag dela på mitt funderande och mitt tyckande om böcker och teater och så. Jag har öppnat ett Kritikfönster alldeles här brevid. Gå dit och kika om ni vill men ni kan också bara hänga här det går också bra :)
Straxt utanför mitt fönster fortsätter allt som vanligt alltså, minus recensioner.
Kramar
Nu är det så att jag till min natur är en aning strukturbenägen, även om det är väldigt få som kopplar ihop struktur med My men så är det i alla fall längst in i mitt inre.
Därför tänker jag dela på mitt funderande och mitt tyckande om böcker och teater och så. Jag har öppnat ett Kritikfönster alldeles här brevid. Gå dit och kika om ni vill men ni kan också bara hänga här det går också bra :)
Straxt utanför mitt fönster fortsätter allt som vanligt alltså, minus recensioner.
Kramar
onsdag 10 september 2008
Krig och Fred på Stockholm Stadsteater
Om jag i en mening skulle återge handlingen i denna fyratimmarspjäs skulle det låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så är det inte och ändå så oändligt mycket svårare.
Berättelserna om familjen Rostov, Bolkoskij, Kuragin och Bezuchov slingrar sig och tvinnar sig in i varandra på de mest omöjliga sätt. Döttrar gifts bort, eller försöker giftas bort, söner friar till höger och vänster. Fungerar det inte här så fungerar det kanske där. Föräldrarna kämpar med att hålla familjens heder och värdighet på högsta möjliga nivå. Ibland glimmar det till av äkta förälskelse eller passion. Det är som i livet tänker jag.
En koreografiskt snygg scenbild där hela ensemblen är klädda i en grå neutral kostym bärandes på var sin bricka som tappas i golvet inleder. Kostymen är för övrigt finurligt utformad med så lite karaktärsattribut som möjligt.
Ur denna homogena grupp lyckas Carolina Frände presentera rollerna för mig så att allt blir begripligt. Jag möts av några snygga och effektiva berättartekniker t.ex. när äldste sonen Rostov skriver hem från kriget vid fronten. Då får vi brevet uppläst av föräldrarna, skissartat framställd som om vi vore på plats och dessutom kommenterad av lillebror Petya som lyssnar till brevet och framställer scenen hemma i vardagsrummet.
Det är där någonstans som mitt ansiktsuttryck blir mer och mer uppspärrat. När ljuset går ner i sista scenen tittar jag på min granne och möter ett lika förbryllat ansikte. Vad var det där?!
Jag är själv förvånad över min reaktion. Jag gillade ju praktiskt taget allt i denna föreställning. När jag ser på Pierre och hans kval genom berättelsen där han skiftar från Napoleonvänlig till bitter äkta man till en som vill leva rätt och riktigt är det inte konstigt alls, det är bra. Eller när Natasja växer upp och kärleken finns i alla hörn, hon gör ett felval och livet är tillsynes slut för evigt känner jag med henne. Men det räcker inte, det fungerar inte, jag är förbryllad.
Kanske är det själva blandningen av alla de där livsfrågorna i de olika karaktärerna tillsammans med viljan att gestalta dem genom symbolik i scen och musik som gör att man slits itu. Det stretar, spretar och drar åt alla håll av tematik och påhittiga scenlösningar. Jag blir inte berörd för jag hinner aldrig få någon djupare relation till någon av karaktärerna.
Jag ville gärna återge handlingen i denna fyratimmarspjäs med en enda mening och det skulle låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så var det inte och ändå så oändligt mycket svårare.
Berättelserna om familjen Rostov, Bolkoskij, Kuragin och Bezuchov slingrar sig och tvinnar sig in i varandra på de mest omöjliga sätt. Döttrar gifts bort, eller försöker giftas bort, söner friar till höger och vänster. Fungerar det inte här så fungerar det kanske där. Föräldrarna kämpar med att hålla familjens heder och värdighet på högsta möjliga nivå. Ibland glimmar det till av äkta förälskelse eller passion. Det är som i livet tänker jag.
En koreografiskt snygg scenbild där hela ensemblen är klädda i en grå neutral kostym bärandes på var sin bricka som tappas i golvet inleder. Kostymen är för övrigt finurligt utformad med så lite karaktärsattribut som möjligt.
Ur denna homogena grupp lyckas Carolina Frände presentera rollerna för mig så att allt blir begripligt. Jag möts av några snygga och effektiva berättartekniker t.ex. när äldste sonen Rostov skriver hem från kriget vid fronten. Då får vi brevet uppläst av föräldrarna, skissartat framställd som om vi vore på plats och dessutom kommenterad av lillebror Petya som lyssnar till brevet och framställer scenen hemma i vardagsrummet.
Det är där någonstans som mitt ansiktsuttryck blir mer och mer uppspärrat. När ljuset går ner i sista scenen tittar jag på min granne och möter ett lika förbryllat ansikte. Vad var det där?!
Jag är själv förvånad över min reaktion. Jag gillade ju praktiskt taget allt i denna föreställning. När jag ser på Pierre och hans kval genom berättelsen där han skiftar från Napoleonvänlig till bitter äkta man till en som vill leva rätt och riktigt är det inte konstigt alls, det är bra. Eller när Natasja växer upp och kärleken finns i alla hörn, hon gör ett felval och livet är tillsynes slut för evigt känner jag med henne. Men det räcker inte, det fungerar inte, jag är förbryllad.
Kanske är det själva blandningen av alla de där livsfrågorna i de olika karaktärerna tillsammans med viljan att gestalta dem genom symbolik i scen och musik som gör att man slits itu. Det stretar, spretar och drar åt alla håll av tematik och påhittiga scenlösningar. Jag blir inte berörd för jag hinner aldrig få någon djupare relation till någon av karaktärerna.
Jag ville gärna återge handlingen i denna fyratimmarspjäs med en enda mening och det skulle låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så var det inte och ändå så oändligt mycket svårare.
söndag 7 september 2008
Och jag som på allvar trodde att jag började bli tråkig...
Härliga tider, finfina tider, ge mig mer av dessa berikande utmattande upplevelser så ska jag aldrig mer klaga över livets vånda och ve!
För inte så länge sen kände jag att nu har väl livets ljusa sida vänt till en lite mer grå, till en lite mer ansvarstagande och korrekt sida. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna återuppliva min nerv igen. Tänkte att ja det är klart man är ju inte riktigt så ung längre som man ska och kanske måste man acceptera att man växer upp, hur tråkigt det än verkar.
Huvudstaden och gott sällskap av M, middagar och vin, teater och klubb har avstannat dessa trista tankar och gett mig hopp igen. Kanske finns det liv kvar, kanske har jag hittat en fyndighet att bryta, kanske ler jag imorgon.
För inte så länge sen kände jag att nu har väl livets ljusa sida vänt till en lite mer grå, till en lite mer ansvarstagande och korrekt sida. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna återuppliva min nerv igen. Tänkte att ja det är klart man är ju inte riktigt så ung längre som man ska och kanske måste man acceptera att man växer upp, hur tråkigt det än verkar.
Huvudstaden och gott sällskap av M, middagar och vin, teater och klubb har avstannat dessa trista tankar och gett mig hopp igen. Kanske finns det liv kvar, kanske har jag hittat en fyndighet att bryta, kanske ler jag imorgon.
onsdag 27 augusti 2008
Tåg
Jag trivs på tåg. Det är något speciellt med just tågresande som tilltalar mig. Detta säger jag efter att ha spenderat ca 15 timmar på tåg under den senaste veckan. Jag trivs på tåg.
Vad kan det då vara som gör att jag dras till denna form av resande? Jag kan tänka hur mycket jag vill utan att det blir en trafikfara. Jag kan sova, äta, skriva, allt det där som blir krångligt och osmart i bilen kan jag göra på tåget. Det är ett tids- och kostnadseffektivt sätt att ta sig framåt.
Igår slog det mig att om alla åkte tåg skulle vi inte vara så stressade som vi är idag. Vi måste vänta till tåget kommer in på perrongen, tid för eftertanke, vi kan omöjligt tänka att "om jag slänger mig i bilen direkt efter mötet så hinner jag nog åka femton mil, äta, planera lektion och vara på plats om två timmar" vilket har hänt mig ett flertal gånger. Vi skulle liksom vara tvugna att ta det lugnt för vi kan inget göra åt tidtabeller och tågförseningar. Och inte är det hela världen att komma en kvart senare än utsatt tid. Det gör ju alla andra hela tiden.
Vad kan det då vara som gör att jag dras till denna form av resande? Jag kan tänka hur mycket jag vill utan att det blir en trafikfara. Jag kan sova, äta, skriva, allt det där som blir krångligt och osmart i bilen kan jag göra på tåget. Det är ett tids- och kostnadseffektivt sätt att ta sig framåt.
Igår slog det mig att om alla åkte tåg skulle vi inte vara så stressade som vi är idag. Vi måste vänta till tåget kommer in på perrongen, tid för eftertanke, vi kan omöjligt tänka att "om jag slänger mig i bilen direkt efter mötet så hinner jag nog åka femton mil, äta, planera lektion och vara på plats om två timmar" vilket har hänt mig ett flertal gånger. Vi skulle liksom vara tvugna att ta det lugnt för vi kan inget göra åt tidtabeller och tågförseningar. Och inte är det hela världen att komma en kvart senare än utsatt tid. Det gör ju alla andra hela tiden.
fredag 22 augusti 2008
Miljöombyte förnöjer
Ett par miljöombyten senare, ett antal timmar på tåget och mycket efterlängtade personer i min omedelbara närhet. Solen tittar fram och jag börjar känna något som liknar livslust. Snart är jag redo för resten av mitt liv. Det som är början till framtiden och slutet av det förflutna.
söndag 17 augusti 2008
Sensommarregnets melankoli
Jag vet inte om det är för att det är söndag, regnet som vattenljuder utanför det öppna fönstret eller det faktum att jag jobbat hela sommaren med inte mycket mer en ett par dagar ledigt i stöten, som gör att jag sitter här och känner mig fylld av melankoli. Den nordiska tungsintheten har drabbat mig i kvadrat!
Det skulle ju vara fint väder och varmt när jag nu hade en veckas ledigt innan studierna tar vid! Men icke. Il pleure. Söndagen före måndagen som ska ta mig någon annanstans gråter sina bittra tårar över sommaren som försvann. Jag gråter med den, stilla och strilande liksom sensommarregnet på min innergård. Efter sol kommer regn och aldrig mötas de två. Kanske kommer resan göra mig gott. Man säger att lite miljöombyte piggar upp och jag sätter allt mitt hopp till detta påstående.
Det skulle ju vara fint väder och varmt när jag nu hade en veckas ledigt innan studierna tar vid! Men icke. Il pleure. Söndagen före måndagen som ska ta mig någon annanstans gråter sina bittra tårar över sommaren som försvann. Jag gråter med den, stilla och strilande liksom sensommarregnet på min innergård. Efter sol kommer regn och aldrig mötas de två. Kanske kommer resan göra mig gott. Man säger att lite miljöombyte piggar upp och jag sätter allt mitt hopp till detta påstående.
tisdag 12 augusti 2008
Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten
Ni som läser min blogg (om det nu är några) måste tro att jag är galen. Att jag inte gör mycket annat än läser, äter och sover. Just nu ligger det mycket i det påståendet om man lägger till jobbar också till listan. Hur som helst har jag läst ut en bok igen.
Jag sitter med ett leende på läpparna och tänker att nu har jag äntligen hittat det som får mig att skratta högt och länge så att tårarna sprutar och bröstkorgen hoppar och gör att min kropp vrider sig i underbara skrattplågor. Jag har hittat det som min bror hittade i Serieparaden i slutet på 80talet. Jag kunde inte förstå vad det var som gjorde att han skrattade så högt och länge. Jag smög ibland in på hans rum och sneglade i tidningarna men kunde inte riktigt förstå vad det var som var så kul. Nu vet jag, igenkänning. För om min bror kände igen sig i Kalle så känner jag igen mig i Bodil. Eller kanske snarare hennes sätt att beskriva sin omgivning.
Det som är så fruktansvärt kul är det sätt som hon rakt upp och ner beskriver sin omvärld, rakt och utan omskrivningar och att hon inte förskönar eller tar bort något. Nu kan jag förstå, som den intelligenta person jag är, att hon visst tagit bort något, en hel massa faktiskt. Jag kan förstå att boken legat under redaktionens lupp och granskats in i minsta punkt. Men det känns som om ordvalen är ärliga och så med precision på pricken lämpade för just den händelsen eller känslan eller tiden.
Jag skulle kunna svamla hur länge som helst om detta men jag slutar här och säger också att boken bygger på Malmstens blogg och jag tror att jag gillar formen.
Jag sitter med ett leende på läpparna och tänker att nu har jag äntligen hittat det som får mig att skratta högt och länge så att tårarna sprutar och bröstkorgen hoppar och gör att min kropp vrider sig i underbara skrattplågor. Jag har hittat det som min bror hittade i Serieparaden i slutet på 80talet. Jag kunde inte förstå vad det var som gjorde att han skrattade så högt och länge. Jag smög ibland in på hans rum och sneglade i tidningarna men kunde inte riktigt förstå vad det var som var så kul. Nu vet jag, igenkänning. För om min bror kände igen sig i Kalle så känner jag igen mig i Bodil. Eller kanske snarare hennes sätt att beskriva sin omgivning.
Det som är så fruktansvärt kul är det sätt som hon rakt upp och ner beskriver sin omvärld, rakt och utan omskrivningar och att hon inte förskönar eller tar bort något. Nu kan jag förstå, som den intelligenta person jag är, att hon visst tagit bort något, en hel massa faktiskt. Jag kan förstå att boken legat under redaktionens lupp och granskats in i minsta punkt. Men det känns som om ordvalen är ärliga och så med precision på pricken lämpade för just den händelsen eller känslan eller tiden.
Jag skulle kunna svamla hur länge som helst om detta men jag slutar här och säger också att boken bygger på Malmstens blogg och jag tror att jag gillar formen.
söndag 10 augusti 2008
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Detta är inte en vanlig roman. Det är inte en berättelse från a till ö och inte heller ser vi alla frågor få svar eller karaktärer som målas upp för att nå läsaren på ett korrekt sätt. Detta är en litterär fantasi kring ett otroligt intressant livsöde. Helt i min smak!
Valerie Solanas, för alla som vet lika lite som jag om denna person, är alltså en amerikansk författare som var verksam mest under 60talet. Hon är känd för sin text Society for Cutting Up Men men allra mest för att ha skjutit Andy Warhol. (Han dog inte, men dödförklarades faktiskt en gång under sjukhusvistelsen.)
Drömfakulteten är skriven kring en fiktiv Solanas som balanserar på gränsen till psykos genom hela livet. Omgiven av svek och övergrepp går hon genom livet och hoppas någonstans att det ska bli bra, att allt ska ordna sig. Långsamt tappar hon hoppet och det är inte så konstigt. Detta är till stor del en berättelse om döden. Väntan på den, längtan efter den och hur den drabbar nära och kära.
Berättandet i boken gör det hela spännande istället för deprimerande och består av en stor del dialog, poetiska beskrivningar av landskap som lika gärna kan vara de inre som de yttre och kommentarer kring den litterära samtiden. Mycket rått och tjusigt!
Valerie Solanas, för alla som vet lika lite som jag om denna person, är alltså en amerikansk författare som var verksam mest under 60talet. Hon är känd för sin text Society for Cutting Up Men men allra mest för att ha skjutit Andy Warhol. (Han dog inte, men dödförklarades faktiskt en gång under sjukhusvistelsen.)
Drömfakulteten är skriven kring en fiktiv Solanas som balanserar på gränsen till psykos genom hela livet. Omgiven av svek och övergrepp går hon genom livet och hoppas någonstans att det ska bli bra, att allt ska ordna sig. Långsamt tappar hon hoppet och det är inte så konstigt. Detta är till stor del en berättelse om döden. Väntan på den, längtan efter den och hur den drabbar nära och kära.
Berättandet i boken gör det hela spännande istället för deprimerande och består av en stor del dialog, poetiska beskrivningar av landskap som lika gärna kan vara de inre som de yttre och kommentarer kring den litterära samtiden. Mycket rått och tjusigt!
Sex in the City
Okej. Jag erkänner! Jag har sett den. Tjejfilmen 2008, Sex in the City. En film som står för en del av mig som jag inte bejakar dagligdags, glamor, mode och män som centralgestalt i livet. Ja, jag skrattade på de rätta ställena. Ja, jag fällde en och annan tår där man skulle (men jag hulkade åtminstone inte och tårarna hade inte mycket underbyggnad men i alla fall) och ja, jag gick på alla klichéerna som presenterades under dessa två och en halv timmar i biomörkret. Men var den bra?!
Frågan är retorisk som ni kanske kan förstå. Filmen, som förmodligen ska ge tjejerna (och kanske killarna som törs se den) en känsla av hopp och tro på kärleken eller lyckan, lämnade mig med känslan av att jag blivit lurad med ett stänk av nåt som liknar bitterhet. Jag kan förstå att det är många tjejer och kvinnor som vill eller kan identifiera sig med dessa karaktärer, filmmakarna och seriemakarna är inte dumma, men det som irriterar mig mest är att vi vill det! Att vi vill gå på alla de där replikerna, leendena, glittret och kärlekslekarna och känna oss som en del av dem. Jag blir nästan arg på mig själv att jag ens tänker tanken. Men ändå, att ha ett par såna skor eller en såndär klänning eller en sån där man eller vän eller lägenhet eller... jag skulle kunna räkna upp saker i all oändlighet och skämmas ännu mer.
Kanske var tiden inte rätt för mig att se filmen eller så var den helt enkelt för klychig i min smak. Sorry P, men så är det.
Frågan är retorisk som ni kanske kan förstå. Filmen, som förmodligen ska ge tjejerna (och kanske killarna som törs se den) en känsla av hopp och tro på kärleken eller lyckan, lämnade mig med känslan av att jag blivit lurad med ett stänk av nåt som liknar bitterhet. Jag kan förstå att det är många tjejer och kvinnor som vill eller kan identifiera sig med dessa karaktärer, filmmakarna och seriemakarna är inte dumma, men det som irriterar mig mest är att vi vill det! Att vi vill gå på alla de där replikerna, leendena, glittret och kärlekslekarna och känna oss som en del av dem. Jag blir nästan arg på mig själv att jag ens tänker tanken. Men ändå, att ha ett par såna skor eller en såndär klänning eller en sån där man eller vän eller lägenhet eller... jag skulle kunna räkna upp saker i all oändlighet och skämmas ännu mer.
Kanske var tiden inte rätt för mig att se filmen eller så var den helt enkelt för klychig i min smak. Sorry P, men så är det.
fredag 11 juli 2008
Kärlekens dårar av Joanne Harris
Jag har köpt en kasse böcker på bokhandeln så nu läser jag för glatta livet!
Ytterligare en roman om olycklig kärlek, eller kanske omöjlig kärlek. Två människor som älskar varandra men ändå inte kan leva tillsammans. Denna gång eftersom de inte är bra för varandra.
Romanen utspelar sig i Frankrike under tidigt 1600tal där en skådelspelerska och tillika lindanserska förälskar sig i en man som leder ett teatersällskap. Hon blir gravid med denne och flyr. Hon kommer småning om till ett kloster där hon uppfostrar dottern. Hon skriver dagbok och det är därur vi får vår berättelse. Abbedissan för klostret avlider till följd av ålderdom och en ny flicka kommer för att ersätta henne. Det visar sig snart att prästen som följer vid hennes sida är den man som lindanserskan har i sitt hjärta. Han, korpen, vill göra sin sista föreställning och hämnas sin far.
Jag hade önskat att kärleksdelen var mindre betonad i denna bok. Temat om den onde smarte åtråvärde korp som tar ut hämnd på sin far genom skådespelarens kunskap och lurendrejeri räckte gott för mig. Resten var lite överflödigt och gav inte historien särskilt mycket.
Trots att jag inte alltid uppskattar denna typ av roman och trots att jag under den första delen tråkade mig otroligt mycket så läste jag andra hälften i ett sträck. De olika karaktärerna och hur de var inblandade i detta höll ett hårt grepp om mig även om jag med mitt förnuft egentligen anser detta överdrivet. Men jag lade undan kritikern i mig och tog det för vad det var. Inte en intellektuell utmaning men gott nog underhållning och fantasi.
Ytterligare en roman om olycklig kärlek, eller kanske omöjlig kärlek. Två människor som älskar varandra men ändå inte kan leva tillsammans. Denna gång eftersom de inte är bra för varandra.
Romanen utspelar sig i Frankrike under tidigt 1600tal där en skådelspelerska och tillika lindanserska förälskar sig i en man som leder ett teatersällskap. Hon blir gravid med denne och flyr. Hon kommer småning om till ett kloster där hon uppfostrar dottern. Hon skriver dagbok och det är därur vi får vår berättelse. Abbedissan för klostret avlider till följd av ålderdom och en ny flicka kommer för att ersätta henne. Det visar sig snart att prästen som följer vid hennes sida är den man som lindanserskan har i sitt hjärta. Han, korpen, vill göra sin sista föreställning och hämnas sin far.
Jag hade önskat att kärleksdelen var mindre betonad i denna bok. Temat om den onde smarte åtråvärde korp som tar ut hämnd på sin far genom skådespelarens kunskap och lurendrejeri räckte gott för mig. Resten var lite överflödigt och gav inte historien särskilt mycket.
Trots att jag inte alltid uppskattar denna typ av roman och trots att jag under den första delen tråkade mig otroligt mycket så läste jag andra hälften i ett sträck. De olika karaktärerna och hur de var inblandade i detta höll ett hårt grepp om mig även om jag med mitt förnuft egentligen anser detta överdrivet. Men jag lade undan kritikern i mig och tog det för vad det var. Inte en intellektuell utmaning men gott nog underhållning och fantasi.
söndag 6 juli 2008
Kallocain av Karin Boye
Jag fick idén till att läsa denna korta roman av att man talade på radion om en novellsamling av Karin Boye. Det slog mig att jag inte läst något längre av henne och spanade in min bokhylla och där i en samlingsskrift fanns Kallocain. Jag har nu helt förutsättningslöst läst och det var inte alls så som jag hade tänkt mig.
Kallocain är en framtidsskildring där staten styr minsta handling som människorna gör och varje människa har sin speciella uppgift, varje familj har samma struktur och barnen fostras av staten från det att de slutat ammas. I föräldrarummet finns ett polisöga och ett polisöra för att övervaka så att föräldrarna inte ägnar sig åt konspiratioriska aktiviteter. Även andra sovrumsaktiviteter avtar förståeligt. Vår berättare är en manlig kemist, det är förresten alla som bor i denna stad ”Kemistaden n:r 4”, som håller på att utveckla en sanningsdrog som har ungefär samma effekt som den gammalmodiga drogen alkohol. De som utsätts för drogen kan inte göra annat än att tala sanning. Denna drog, Kallocain, är just vad Staten tror sig behöva för att sätta dit brottslingar. Allt eftersom berättelsen går förstår vi att alla handlingar som inte är till gagn för Staten är brottsliga, både genomförda och tänkta handlingar.
Svärtan och tanken kring storerbrorssamhället liknar det som Kafka har i Processen. Byråkratin och övervakningen i en dystopi vi inte vill uppleva men som kanske är mer aktuell idag än vad vi vill inse med tanke på FRA-lagen, blanketthavet och tillståndshysterin av idag.
Kallocain är en framtidsskildring där staten styr minsta handling som människorna gör och varje människa har sin speciella uppgift, varje familj har samma struktur och barnen fostras av staten från det att de slutat ammas. I föräldrarummet finns ett polisöga och ett polisöra för att övervaka så att föräldrarna inte ägnar sig åt konspiratioriska aktiviteter. Även andra sovrumsaktiviteter avtar förståeligt. Vår berättare är en manlig kemist, det är förresten alla som bor i denna stad ”Kemistaden n:r 4”, som håller på att utveckla en sanningsdrog som har ungefär samma effekt som den gammalmodiga drogen alkohol. De som utsätts för drogen kan inte göra annat än att tala sanning. Denna drog, Kallocain, är just vad Staten tror sig behöva för att sätta dit brottslingar. Allt eftersom berättelsen går förstår vi att alla handlingar som inte är till gagn för Staten är brottsliga, både genomförda och tänkta handlingar.
Svärtan och tanken kring storerbrorssamhället liknar det som Kafka har i Processen. Byråkratin och övervakningen i en dystopi vi inte vill uppleva men som kanske är mer aktuell idag än vad vi vill inse med tanke på FRA-lagen, blanketthavet och tillståndshysterin av idag.
The Grass is Singing av Doris Lessing
Miljön för denna berättelse är södra Rohdesia (nuvarande Zimbabwe) där årstiderna går från varmt till olidlig hetta. Vi har torka och ösregn, frost mot ett plåttak och stekande sol mot det samma. Berättelsen visar oss ett olyckligt äktenskap som stadigt går utför från en inte allt för hög första nivå.
Tematiken i denna bok är återigen relationer, som Lessing inte tycks få nog av att undersöka, hur människor behandlar varandra. Det finns tydliga rasmotsättningar men det känns för självklart för att ens ta upp med tanke på att boken är utgiven 1950 och Rohdesia fortfarande då låg under Britterna. Det finns mindre och mer subtila uppdelningar av människor som inte alls på något sätt skiljer sig stort från idag. Det jag menar är uppdelning mellan rika och fattiga, lyckade och misslyckade människor. En stor del av denna berättelse handlar om kampen för att lyckas eller inte lyckas i livet.
Vi får följa en kvinna som mellan tjugo och trettio lever ett till synes bekymmerlöst liv i Staden. Hon lever ett flärdfullt liv utan brist på pengar men också utan några djupare relationer, både i kärlek och vänskap. Hon var ensam. Så gifter hon sig helt apropå med en man, Dick, som har en farm ute på landsbygden. Hon flyttar alltså dit och det blir början till hennes sinnliga förfall. Sakta drivs hon till psykisk kollaps men man undrar många gånger varför hon låter det hända och det är där det börjar bli intressant.
Lessing har satt två personer, som egentligen inte tycker om varandra, på en farm som hela tiden är skuldbesatt och där farmaren är helt okunnig i allt vad ekonomi och lantbruk handlar om. Dick misslyckas med alla sina små projekt och Mary har slutat bry sig. Detta experiment är intressant och ger eftertanke om hur vi behandlar människorna i våra liv och varför.
Tematiken i denna bok är återigen relationer, som Lessing inte tycks få nog av att undersöka, hur människor behandlar varandra. Det finns tydliga rasmotsättningar men det känns för självklart för att ens ta upp med tanke på att boken är utgiven 1950 och Rohdesia fortfarande då låg under Britterna. Det finns mindre och mer subtila uppdelningar av människor som inte alls på något sätt skiljer sig stort från idag. Det jag menar är uppdelning mellan rika och fattiga, lyckade och misslyckade människor. En stor del av denna berättelse handlar om kampen för att lyckas eller inte lyckas i livet.
Vi får följa en kvinna som mellan tjugo och trettio lever ett till synes bekymmerlöst liv i Staden. Hon lever ett flärdfullt liv utan brist på pengar men också utan några djupare relationer, både i kärlek och vänskap. Hon var ensam. Så gifter hon sig helt apropå med en man, Dick, som har en farm ute på landsbygden. Hon flyttar alltså dit och det blir början till hennes sinnliga förfall. Sakta drivs hon till psykisk kollaps men man undrar många gånger varför hon låter det hända och det är där det börjar bli intressant.
Lessing har satt två personer, som egentligen inte tycker om varandra, på en farm som hela tiden är skuldbesatt och där farmaren är helt okunnig i allt vad ekonomi och lantbruk handlar om. Dick misslyckas med alla sina små projekt och Mary har slutat bry sig. Detta experiment är intressant och ger eftertanke om hur vi behandlar människorna i våra liv och varför.
torsdag 3 juli 2008
Ångervecka
Telefonens alarm ringer. Jag trevar efter den och hoppas från det innersta av mitt hjärta att den har fått spatt, att den ringer fast den inte ska, men den funkar som den ska. Jag ska verkligen gå upp nu. Suck. den får ringa ett par gånger till bara för att jag verkligen ska förstå att jag ska kliva upp. Det är inte så att det är i ottan jag stiger upp och inte heller är jag särskillt dödstrött men det är bara det att jag ska kliva upp en speciell tid för att klä mig i uniform och ge mig iväg till sommarjobbet.
Får man ångra sig? Snääällllaaaaa! Jag behöver ju verkligen inte dessa pengar för att överleva och jag har faktiskt jobbat in ett helt år redan. Men nu sitter jag där, i kassan, och nu går jag omkring där, på lagret. Jag visste att jag inte skulle vara nöjd särkillt länge men att det skulle ta mindre än en månad att uppnå detta tillstånd av tristess visste jag inte. Då kanske jag aldrig skulle ha gjort det här. Men det kanske är bättre att fråga mig när lönen kommer vad vet jag.
Borde man inte få ha en ångervecka på jobb likväl som på köp?Liksom testa och se hur det går och sen säga nja det var inte riktigt min grej eller javisst den tar jag. Fast det hade kanske inte hjälpt mig denna gång för efter en vecka var jag riktigt nöjd med mitt val. Å andra sidan var det ju kallt och blåsigt då...
Försöker nu intala mig själv att det är fegt att ha semester. Så hör ni det alla semesterfirare där ute. Ni är ena riktiga fegisar! eller så är det jag som skulle ha tänkt efter före... "säll är den som har till rättesnöre att man borde nog tänka efter före" (allas vår Tage D ur dikten "Att tänka först är störst")
Får man ångra sig? Snääällllaaaaa! Jag behöver ju verkligen inte dessa pengar för att överleva och jag har faktiskt jobbat in ett helt år redan. Men nu sitter jag där, i kassan, och nu går jag omkring där, på lagret. Jag visste att jag inte skulle vara nöjd särkillt länge men att det skulle ta mindre än en månad att uppnå detta tillstånd av tristess visste jag inte. Då kanske jag aldrig skulle ha gjort det här. Men det kanske är bättre att fråga mig när lönen kommer vad vet jag.
Borde man inte få ha en ångervecka på jobb likväl som på köp?Liksom testa och se hur det går och sen säga nja det var inte riktigt min grej eller javisst den tar jag. Fast det hade kanske inte hjälpt mig denna gång för efter en vecka var jag riktigt nöjd med mitt val. Å andra sidan var det ju kallt och blåsigt då...
Försöker nu intala mig själv att det är fegt att ha semester. Så hör ni det alla semesterfirare där ute. Ni är ena riktiga fegisar! eller så är det jag som skulle ha tänkt efter före... "säll är den som har till rättesnöre att man borde nog tänka efter före" (allas vår Tage D ur dikten "Att tänka först är störst")
onsdag 25 juni 2008
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Nu har jag läst igen... Jag vet att jag är lite sen. Vad ska man skriva om en bok som alla redan har haft en åsikt om? Man har diskuterat språket, den har blivit film och invandrarfenomenet har behandlats om och om igen. Men nu har jag läst den i alla fall och jag har faktiskt en egen upplevelse av den och förmodligen är den inte unik men den finns där.
I början av boken blir jag arg på huvudpersonen och tänker att hur kan man vara så trångsynt och inskränkt? Men ganska snart inser jag att man inte kan lita på det som skrivs. Det går upp för mig att det finns något annat bakom texten som inte riktigt stämmer med orden som Halim skriver i sin dagbok. För det är vad vi har att göra med, en dagbok. Fiktiv såklart men dock.
Huvudkaraktären visar sig snart vara en osäker kille som ljuger till och med när han skriver om sin dag och det gör att det blir mer intressant än jag först tänkte mig. Det växer fram en bild av en komplicerad situation med mycket ilska och avsaknad av förståelse från omvärlden. Denna kille greppar efter något som innebär ett jag. Han vill identifiera sig som blatte och vill kunna det arabiska språket som sitt eget fast än det är svenskan som han växt upp med. Det kryper fram att han egentligen inte alls förstår arabiska och att han inte alls kan tillskriva sig allt lidande i Palestina därför att upplevelserna är andrahandsstoff. Allt han vill är att bli sedd av sin far som uppenbarligen också lider men har helt andra åsikter om försvenskning, koranen och politik. Pappan i berättelsen är den som vill anamma det svenska och släppa det förflutna.
Rotlösheten är det tydliga temat i denna bok, att vilja greppa om nästan vad som helst för att få känna sig hel. Trots att berättelsen befinner sig i en mycket specifik kulturell miljö finns där något allmänmäskligt som vi alla kan känna igen oss i om vi bara törs se vad som gömmer sig bakom alla hårda ord och handlingar.
Språkleken tilltalar mig verkligen, tillskillnad från min vän Svenskläraren, det belyser många av våra talesätt och främmandegör dem på ett mycket finurligt sätt. Det roar mig otroligt mycket och jag har skrattat högt under läsningen trots den tunga tematiken.
I början av boken blir jag arg på huvudpersonen och tänker att hur kan man vara så trångsynt och inskränkt? Men ganska snart inser jag att man inte kan lita på det som skrivs. Det går upp för mig att det finns något annat bakom texten som inte riktigt stämmer med orden som Halim skriver i sin dagbok. För det är vad vi har att göra med, en dagbok. Fiktiv såklart men dock.
Huvudkaraktären visar sig snart vara en osäker kille som ljuger till och med när han skriver om sin dag och det gör att det blir mer intressant än jag först tänkte mig. Det växer fram en bild av en komplicerad situation med mycket ilska och avsaknad av förståelse från omvärlden. Denna kille greppar efter något som innebär ett jag. Han vill identifiera sig som blatte och vill kunna det arabiska språket som sitt eget fast än det är svenskan som han växt upp med. Det kryper fram att han egentligen inte alls förstår arabiska och att han inte alls kan tillskriva sig allt lidande i Palestina därför att upplevelserna är andrahandsstoff. Allt han vill är att bli sedd av sin far som uppenbarligen också lider men har helt andra åsikter om försvenskning, koranen och politik. Pappan i berättelsen är den som vill anamma det svenska och släppa det förflutna.
Rotlösheten är det tydliga temat i denna bok, att vilja greppa om nästan vad som helst för att få känna sig hel. Trots att berättelsen befinner sig i en mycket specifik kulturell miljö finns där något allmänmäskligt som vi alla kan känna igen oss i om vi bara törs se vad som gömmer sig bakom alla hårda ord och handlingar.
Språkleken tilltalar mig verkligen, tillskillnad från min vän Svenskläraren, det belyser många av våra talesätt och främmandegör dem på ett mycket finurligt sätt. Det roar mig otroligt mycket och jag har skrattat högt under läsningen trots den tunga tematiken.
måndag 23 juni 2008
Månadens dikt
Jag är lite svag för sonetter... här är en av Shakespeares mest kända: Eternal summer
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely an more temperate;
Rough winds do shake the darling buds of May.
And summer's lease hath all too short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed:
And every fair from fair sometimes declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed:
But thy eternal summer shall not fade
nor loose possession of that fair thou owest;
nor shall Death brag you wanderest in his shade
When in eternal lines to time thou growest.
So long as men can breathe, or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely an more temperate;
Rough winds do shake the darling buds of May.
And summer's lease hath all too short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed:
And every fair from fair sometimes declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed:
But thy eternal summer shall not fade
nor loose possession of that fair thou owest;
nor shall Death brag you wanderest in his shade
When in eternal lines to time thou growest.
So long as men can breathe, or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.
(ur Sonnets)
Varsågoda, läs och njut!
söndag 22 juni 2008
Den femte sanningen av Doris Lessing
Då har jag äntligen tagit mig igenom denna tegelsten som på intet sätt har likheter med någon annan tegelsten som jag läst. Denna bok är ingen tegelsten på det sättet att man bara orkar läsa en sida i taget och sedan lägga ner den och vila hjärnan för att reda ut alla bilder man fått till sig genom det ogenomträngliga språket. Den har heller inga likheter med de onödigt tjocka böcker a la Grottbjörnens folk där alla ord svischar förbi utan att egentligen ge läsaren annat än tidsfördriv och avkoppling av hjärncellerna, som jag i och för sig har respekt för. Detta är en tegelsten som fångar så mycket av den mänskliga drivkraften att definiera sig själv gentemot andra personer och situationer.
Vi får följa författaren Anna Wulf, eller egentligen hennes anteckningar, genom några år av hennes liv. I Den femte sanningen, eller The Golden Notebook som originaltiteln lyder, delar Anna upp sitt liv i fyra olika anteckningsböcker där hon sorterar olika slags tankar som löper parallellt. Hon har en för det nu som hon lever, en för sk objektiv sanning där hon samlar händelser utan känslomässig inblandning, en för idéer för vidare författarskap och en för de politiska delarna av Annas liv.
Relationer och politik är de mest framstående tematiska linjerna i denna roman. Relationer till människor runt henne och till hennes litterära gestalter växer fram under resans gång och vi får dyka ner i hennes tankar om detta. De politiska aspekterna handlar mest om att beskriva läget och grupperingarna som utvecklas under tidens gång. Det är som om hela romanen är en betraktelse av omvärlden och dess ofrånkomliga händelseförlopp.
Det jag gillar med denna roman är att man kan känna igen sig i Anna Wulfs känsla av alienation och ofullkomlighet, att man inte räcker till som människa hur man än gör. På något sätt finns det ändå en botten som ligger på lur och vill dra en neråt och människorna gör allt vad de förmår för att inte dras ned i mörkret.
Vi får följa författaren Anna Wulf, eller egentligen hennes anteckningar, genom några år av hennes liv. I Den femte sanningen, eller The Golden Notebook som originaltiteln lyder, delar Anna upp sitt liv i fyra olika anteckningsböcker där hon sorterar olika slags tankar som löper parallellt. Hon har en för det nu som hon lever, en för sk objektiv sanning där hon samlar händelser utan känslomässig inblandning, en för idéer för vidare författarskap och en för de politiska delarna av Annas liv.
Relationer och politik är de mest framstående tematiska linjerna i denna roman. Relationer till människor runt henne och till hennes litterära gestalter växer fram under resans gång och vi får dyka ner i hennes tankar om detta. De politiska aspekterna handlar mest om att beskriva läget och grupperingarna som utvecklas under tidens gång. Det är som om hela romanen är en betraktelse av omvärlden och dess ofrånkomliga händelseförlopp.
Det jag gillar med denna roman är att man kan känna igen sig i Anna Wulfs känsla av alienation och ofullkomlighet, att man inte räcker till som människa hur man än gör. På något sätt finns det ändå en botten som ligger på lur och vill dra en neråt och människorna gör allt vad de förmår för att inte dras ned i mörkret.
en aldeles särskild fest
Vi åker genom ösregnet rakt ut i skogen. Vägarna går från asfalt till oljegrus till grus och snart är vi på en väg som två bilar omöjligt kan mötas på. Då händer det, molnen släpper fram solen och en fantastisk dimma lägger sig över skogsgläntorna. Älvorna kom på en kort visit tillsammans med en ovanligt vacker regnbåge. Snart kommer vi fram till byn där festen ska hållas. Vi kliver ur bilen med förväntningarna på en relativt hög nivå. Varför väljer man att ha sin trettioårsfest just här i byn som alla har glömt? Men med närmare eftertanke är det inte så konstigt, jubilaren är bra på att plocka fram det fina i folk och platser.
Hur som helst. På den lite skeva dansbanan står en dragspelare och spelar för glatta livet och vi tar oss en vals och en shottis medan vi väntar in alla gästerna. På den lilla dansbanan skulle Kalle-Hjularbo ha varit en flitig artist då på den tiden när den lilla byn inte var bortglömd. Det hela skulle ha varit perfekt om det inte var så att knotten invaderat stället och var fast beslutna om att få ha det för sig själv.
Nu började det bli spännande. Vi sa till varandra att här kan allt hända och det kommer förmodligen att hända. Det gjorde det. Bordsplaceringen var gjord men det fanns inte namn där man skulle sitta utan en aldeles personlig sak som knöt varje gäst till jubilaren. På min plats låg grundmaterialet till ett manus vi spelat första gången vi arbetade tillsammans. Av ljudbilden att döma hade han träffat många, det skrattades och kramades redan innan middagen! Ett bra betyg enligt mina mått mätt. För att gå ett steg längre hade S lagt ett personligt brev tillsammans med den personliga saken där han beskriver vad han tycker om hos varje gäst. En mycket rörande gest.
Innan förrätten kom in framförde S ett sångnummer. Det var en fri översättning och tolkning av "je ne regret rien". I den här versionen hette den "jag ångrar allt" otroligt symptomatiskt för denna person fylld med ironi men med ett visst allvar i framställningen av den lilla människan. Sen kom vi fram till presentationen av alla gäster. Det var för enkelt att gästerna skulle sköta den själva eller att han rakt upp och ner skulle namnge alla därifrån han stod för tillfället. S hade gjort en liten kortfilm där alla gästerna fanns omnämda. Eftersom vi alla känner jubilaren så la sig en slöja av blandad förväntan och skräck. Vad hade han nu hittat på om lilla mig?!
Filmen börjar i utdelningen av Oscarspriset där vår jubilar ska dela ut ett pris till bästa prestation. Men innan vinnaren presenteras så får vi se filmåret som gått. Det var en scen ur filmen DET där den lilla pojken pratar med clownen, en biljakt som jag inte kände igen (är nämligen inte jättebra på filmer med biljakter i), strandscenen ur Det sjunde inseglet och en nyinsatt nyhetssändning där det rapporteras om en tornado som svept över vår lilla stad. Med alla namnen avklarade hälsades vi än en gång välkomna till festen.
Såklart var det inte bara S som hade upptåg för sig också några av gästerna hade träffat rätt och framförde några nummer till födelsedagsbarnets ära. Jag känner mig på något sätt hedrad av att ha varit gäst på denna ytterst speciella fest. Grattis S, än en gång, och ja må du leva i hundra år av kärlek ska du leva i hundra år.
Hur som helst. På den lite skeva dansbanan står en dragspelare och spelar för glatta livet och vi tar oss en vals och en shottis medan vi väntar in alla gästerna. På den lilla dansbanan skulle Kalle-Hjularbo ha varit en flitig artist då på den tiden när den lilla byn inte var bortglömd. Det hela skulle ha varit perfekt om det inte var så att knotten invaderat stället och var fast beslutna om att få ha det för sig själv.
Nu började det bli spännande. Vi sa till varandra att här kan allt hända och det kommer förmodligen att hända. Det gjorde det. Bordsplaceringen var gjord men det fanns inte namn där man skulle sitta utan en aldeles personlig sak som knöt varje gäst till jubilaren. På min plats låg grundmaterialet till ett manus vi spelat första gången vi arbetade tillsammans. Av ljudbilden att döma hade han träffat många, det skrattades och kramades redan innan middagen! Ett bra betyg enligt mina mått mätt. För att gå ett steg längre hade S lagt ett personligt brev tillsammans med den personliga saken där han beskriver vad han tycker om hos varje gäst. En mycket rörande gest.
Innan förrätten kom in framförde S ett sångnummer. Det var en fri översättning och tolkning av "je ne regret rien". I den här versionen hette den "jag ångrar allt" otroligt symptomatiskt för denna person fylld med ironi men med ett visst allvar i framställningen av den lilla människan. Sen kom vi fram till presentationen av alla gäster. Det var för enkelt att gästerna skulle sköta den själva eller att han rakt upp och ner skulle namnge alla därifrån han stod för tillfället. S hade gjort en liten kortfilm där alla gästerna fanns omnämda. Eftersom vi alla känner jubilaren så la sig en slöja av blandad förväntan och skräck. Vad hade han nu hittat på om lilla mig?!
Filmen börjar i utdelningen av Oscarspriset där vår jubilar ska dela ut ett pris till bästa prestation. Men innan vinnaren presenteras så får vi se filmåret som gått. Det var en scen ur filmen DET där den lilla pojken pratar med clownen, en biljakt som jag inte kände igen (är nämligen inte jättebra på filmer med biljakter i), strandscenen ur Det sjunde inseglet och en nyinsatt nyhetssändning där det rapporteras om en tornado som svept över vår lilla stad. Med alla namnen avklarade hälsades vi än en gång välkomna till festen.
Såklart var det inte bara S som hade upptåg för sig också några av gästerna hade träffat rätt och framförde några nummer till födelsedagsbarnets ära. Jag känner mig på något sätt hedrad av att ha varit gäst på denna ytterst speciella fest. Grattis S, än en gång, och ja må du leva i hundra år av kärlek ska du leva i hundra år.
onsdag 11 juni 2008
en förundelig dröm
Finner mig själv stå och pressa in enkronor i en parkeringsautomat, liksom häller in alla samtidigt. Sekunderna tickar. Det måste bli sextio stycken. Måtte de räcka och måtte jag hinna. Sliter med mig de grejer som jag förhoppningsvis fått med mig. Springer med dunkande hjärta mot det tåg som ska ta mig någon annanstans. Sjunker svettig, förvånad och glad ner på sätet precis när tåget börjar rulla. Vad var det som hände? Hur kom jag hit och varför?
En prins möter mig vid ändhållplatsen. En prins på vit springare, han för mig hem till sin borg. En grodprins som bara vill få tillbaks sin verkliga gestalt, bli till sitt rätta väsen. Jag utför proceduren med innerlig välvilja. Sen vinkar jag till prinsen som ger sig iväg för att genomföra sin framstående uppgift. Jag ser honom sakta försvinna bort mot horisonten. Med ett fånigt leende på läpparna tar jag mig tom tillbaks till mitt eget hem.
Väl hemma i stillheten möter man mig blommor och vackra avskedsord. Det är de människor som jag nu lämnar för att gå vidare i världen. Tårar och kramar till farväl. Nu är pappret vitt, nu står framtiden vid min dörr.
En prins möter mig vid ändhållplatsen. En prins på vit springare, han för mig hem till sin borg. En grodprins som bara vill få tillbaks sin verkliga gestalt, bli till sitt rätta väsen. Jag utför proceduren med innerlig välvilja. Sen vinkar jag till prinsen som ger sig iväg för att genomföra sin framstående uppgift. Jag ser honom sakta försvinna bort mot horisonten. Med ett fånigt leende på läpparna tar jag mig tom tillbaks till mitt eget hem.
Väl hemma i stillheten möter man mig blommor och vackra avskedsord. Det är de människor som jag nu lämnar för att gå vidare i världen. Tårar och kramar till farväl. Nu är pappret vitt, nu står framtiden vid min dörr.
måndag 9 juni 2008
Omtumlad
Det finns sammanhang som alltid, på något sätt, slår mig till marken och hoppar på mig. Spelmansstämmor är ett sådant sammanhang. Jag vet inte vad det är med dessa som gör mig avväpnad. Kanske är det musiken, det spelas nämligen musik dygnet runt och överallt. Kanske är det dansandet, vi dansar till klockan fem på morgonen med en paus vid ett. Kanske är det människorna, som kommer samman och inte längre blir en minoritet utan en majoritet. Förmodligen är det allt tillsammans. Till det sover man i tält med människor man tycker om och inte träffar så ofta vilket gör att sömnen blir minimal.
Men detta fenomen är välkommet. Jag vill gärna bli slagen till marken och omtumlad. Jag vill gärna känna det som om jag är i en parallell värld där de senaste hitsen man talar om är den nya tolkningen av den och den polskan och där frågan om gitarr vs. mandolin känns som den viktigaste.
Men detta fenomen är välkommet. Jag vill gärna bli slagen till marken och omtumlad. Jag vill gärna känna det som om jag är i en parallell värld där de senaste hitsen man talar om är den nya tolkningen av den och den polskan och där frågan om gitarr vs. mandolin känns som den viktigaste.
tisdag 3 juni 2008
Motivation
Solen strålar, hettan ligger tung över balkongen och lägeheten känns mörk och tråkig. Hur motiverar man sig till att skriva när det enda man vill är att ligga nere vid sjön och njuta?
Jag brottas med texten. Den vill inte dit jag vill. Överallt finns knutar som måste lösas och jag börjar från ett annat håll men också där finns det hinder. Jag behöver all tankekraft jag kan få och tittar ut genom fönstret. Det hjälper inte. Det gör bara att jag vill gå ut, kanske sitta på en uteservering med en kall öl eller njuta av en picnic i det gröna med en vän eller två. Jag inbillar mig att jag kommer att vilja skriva så fort solen sänkt sig nedanför takåsarna så att jag kan sitta på balkongen utan att smälta bort. Vid det laget är jag trött och orkar inte tänka något mer för dagen. Konstigt, hela vintern har jag ju varit som mest aktiv och tänkande på natten men nu är den kreativiteten som bortblåst. Nu, när jag skulle behöva den.
Jag brottas med texten. Den vill inte dit jag vill. Överallt finns knutar som måste lösas och jag börjar från ett annat håll men också där finns det hinder. Jag behöver all tankekraft jag kan få och tittar ut genom fönstret. Det hjälper inte. Det gör bara att jag vill gå ut, kanske sitta på en uteservering med en kall öl eller njuta av en picnic i det gröna med en vän eller två. Jag inbillar mig att jag kommer att vilja skriva så fort solen sänkt sig nedanför takåsarna så att jag kan sitta på balkongen utan att smälta bort. Vid det laget är jag trött och orkar inte tänka något mer för dagen. Konstigt, hela vintern har jag ju varit som mest aktiv och tänkande på natten men nu är den kreativiteten som bortblåst. Nu, när jag skulle behöva den.
måndag 26 maj 2008
Jag har inte tid!
Det är underligt hur ovetande man kan vara över symptom som man har haft flera hundra gånger. Ont i kroppen och trött, svårt att sova... Nej! Jag har inte tid! Jag blir inte förkyld jag är bara trött för att jag jobbar för mycket men å andra sidan har jag ju inte jobbat på två dar men det är nog så i alla fall för jag har inte tid!
onsdag 21 maj 2008
Uppskattning
Nu har jag funderat på en sak igen... Varför är det så att vi är så dåliga på att säga till varandra att vi uppskattar saker och ting. Det är tydligt för mig just nu eftersom jag håller på att byta sammanhang. Jag har jobbat på samma plats i fem år och har fått ganska sparsamt med feedback på det jag gör. Nu, när jag redan tagit steget att säga upp mig, kommer kommentarerna. "Men du som är så duktig!" "Vi som gillar dig så mycket." eller kanske värst "Hur ska vi nu klara oss!?" Det känns ju jättefint att få dessa kommentarer men varför just nu!? Dessa underbara ord som jag får på mig just nu kanske jag hade behövt bättre när det var tungt för ett halvår sen, eller kanske i höstas.
Det jag menar är att människor, inklusive jag, måste bli mycket bättre på att berätta för varandra när vi gör något vi gillar. Då skulle livet bli mycket lättare och roligare att leva.
Det jag menar är att människor, inklusive jag, måste bli mycket bättre på att berätta för varandra när vi gör något vi gillar. Då skulle livet bli mycket lättare och roligare att leva.
måndag 19 maj 2008
Personer
Tänk vad härligt det är, med härliga människor. Men vad tråkigt det är att sakna dem.
När man träffar en person som man trivs med måste man ta vara på den tiden man har för man kommer garanterat att byta situation och tappa bort det där speciella man hade med just den där underbara personen man träffade den där gången, på det där jobbet eller den där festen eller bara genom en vän.
Jag lovar att göra så gott jag kan i den frågan, bättre kan jag inte åstadkomma.
När man träffar en person som man trivs med måste man ta vara på den tiden man har för man kommer garanterat att byta situation och tappa bort det där speciella man hade med just den där underbara personen man träffade den där gången, på det där jobbet eller den där festen eller bara genom en vän.
Jag lovar att göra så gott jag kan i den frågan, bättre kan jag inte åstadkomma.
söndag 18 maj 2008
Utanför mitt fönster
Om jag vrider mig lite till höger och ser ut genom fönstret kommer jag att se skyltfönstret mittemot. Det är en damaffär. En såndär som inte vill kalla sig damaffär utan hellre en affär där man säljer tjejkläder. Ja inte direkt tjej som i under femton år utan tjej som i över tretti. En sån som jag. Fast det är klart jag platsar nog inte in där i alla fall. Det är en sån affär som har tjejkläder för de som är över trettio och har barn som är sådär en fem-åtta år eller så. Det har inte jag.
Den där affären har sånadär kläder som inte är utmanande utan mer romantiskt trädgårdspåtande eller tjejmiddagsfixande, kanske till och med romantiskmiddagätare men allra mest mammaochkarriärskvinnokläder. Det kanske beror på att hon som har affären nog är en sån. Som påtar i trädgården på sommaren. Som fixar tjejmiddagar i höstmörkret och äter romatiska middagar med mannen när farmor vaktar barnen. Eller försöker att äta romantiska middagar i alla fall. Allt som oftast så blir det inte riktigt som man tänkt sig. Man har ju inte sett varandra på så länge så man har nästan glömt bort vilka man är. Man sitter där bakom sina ljus och tittar på varandra och försöker att inte prata om barnen eller jobbet. Man försöker att prata om precis allt annat än jobbet och barnen och städning och trädgårdspåtande men upptäcker att man inte vet hur man gör. Vad talade man om för sådär en åtta tio år sen när man träffades? Ja det kan ingen av dem komma ihåg nu men trevligt var det i alla fall, då. När man har konstaterat det genom stearinljuset så kommer man på att nu är det nog dags att ha sex för det kommer man ihåg att man har haft förut. Eller uppenbarligen eftersom farmor vaktar barnen. Egentligen så saknar man barnen när de är hos farmor sådär. Men sex måste vi ha för det är ju därför barnen är hos farmor. Inte heller det blir riktigt som man tänkt sig. Det var ju meningen att de skulle börja med ett bad och sen myssexa hur länge som helst och gärna flera gånger. Vinet de drack till middagen hade stigit dem åt huvet så det blev bara en fyllesnabbis i soffan sen fick det vara bra sen. Men det kanske inte gjorde så mycket förståss för förr eller senare skulle ju farmor kunna ställa upp som barnvakt igen.
På morgonen hade hon tänkt att de skulle äta frukost tillsammans men när hon vaknar har han redan gått ut i garaget. Det var ju fint väder så han var ju tvungen att tvätta bilen och det var ju klart så att den skulle vara ren när de skulle hämta barnen hos farmor. För vad skulle folk säga om de åkte runt i en skitig bil. Det skulle ju inte gå för sig. Hon tog sin kopp kaffe vid radion istället. Läste dagens tidning och förundrades över hur många som körde av vägen så fort det blev snö. Jaha, Engström fyllde fyrtio, han kunde väl inte vara så mycket äldre än en annan. Å, tänk om man blev en såndär som kunde fira guldbröllop vad romantiskt det skulle vara. Tänk vad lycklig man var va, när man gifte sig. Men är det inte så att de där leende paren på korten bara ler för att det är en kamera där. Man minns inte riktigt varför man log själv. Men log det gjorde man och gör man. Radion spelar den där låten du vet som vi dansade till på bröllopet. Man kan ju nynna lite tyst nu när han inte är inne för annars säger han åt en att vara tyst och då är det lika bra att vara det för annars är hela dagen förstörd och det ville man ju inte eftersom de skulle åka till farmor och hämta barnen och allt. Nä om man skulle ta och gå upp och duscha en sväng.
Badrummet är ett sånt där badrum som kaklades på nittiotalet då man skulle ha stenfärgat kakel med bård i mitten. Det börjar bli lite slitet nu men det funkar ett tag till. Det kostade ju så mycket att göra. Det är bäst att inte ta upp det ännu. Det får vänta ett tag. Och varmvattenberedaren måste de nog snart byta, det var ju i alla fall åtta år sen. Det var när den äldsta föddes. Ja vad härligt det var att bygga om huset när man visste att man snart skulle bli fler. Det var som om allt gick så lätt då fastän man var höggravid och allt. Ja tänk vad lätt allt var.
- Ta inte slut på allt varmvatten!
- Vadå? Nää jag ska inte.
- Det verkar som om du är på god väg. Sätt igång nu så att vi kommer iväg.
- Men ska inte du duscha?
- Jo, men om du ska hinna bli klar innan mig så lär du börja nu.
- Ja, ja, det är väl inte så noga vi ska ju bara till farmor och hämta barnen.
- Nä, men du tar tid på dig ändå.
- Det finns nya handdukar i skåpet, kan du ge mig en. Tack.
Han får vänta en stund på henne precis som han sa men det gjorde inte så mycket för han var ju van och dessutom kunde han ju sätta sig vid radion en stund och bläddra igenom dagens tidning som han hämtat in på morgonen. Han hade tänkt att de skulle äta frukost tillsammans men han ville inte väcka henne så han gick ut och tvättade bilen i stället. Det var ju fint väder och det skulle ju vara bra att bilen var ren när de skulle åka och hämta barnen hos morsan så man slapp några gliringar. Det slog honom där han satt att det var så många som åkte av vägen nu när snön kom. Jaså Engström fyllde fyrtio och allt det var som fan. Undrar om man skulle bli bjuden på fest eller hur det skulle bli. Det skulle vara skoj att gå ut en kväll med grabbarna. Fan vad de smilar på de där bilderna. Var man sådär lycklig när man gifte sig? Ja det var tydligt det för nog log man av bara fan på bröllopskorten men undrar om det var för att fotografen var där eller för att man var lycklig. Ja inte minns jag det heller. Gud va skönt det ska bli och börja jobba igen i morgon. Det är ett skönt gäng de har fått ihop på jobbet nu. De funkar så bra på någevis. Ja det är klart att Hansson är lite jobbig men det är ju bara så han är och det kan man ju skita i. Undrar om hon är klar däruppe nån gång så man kan åka.
- Hörru, börjar du va klar eller?!
- Ja, jag är staxt färdig.
Hårblåsen slår igång och han inser att han nog får vänta en stund till innan de får åka och äntligen hämta barnen så att allt kan bli som vanligt igen.
Den där affären har sånadär kläder som inte är utmanande utan mer romantiskt trädgårdspåtande eller tjejmiddagsfixande, kanske till och med romantiskmiddagätare men allra mest mammaochkarriärskvinnokläder. Det kanske beror på att hon som har affären nog är en sån. Som påtar i trädgården på sommaren. Som fixar tjejmiddagar i höstmörkret och äter romatiska middagar med mannen när farmor vaktar barnen. Eller försöker att äta romantiska middagar i alla fall. Allt som oftast så blir det inte riktigt som man tänkt sig. Man har ju inte sett varandra på så länge så man har nästan glömt bort vilka man är. Man sitter där bakom sina ljus och tittar på varandra och försöker att inte prata om barnen eller jobbet. Man försöker att prata om precis allt annat än jobbet och barnen och städning och trädgårdspåtande men upptäcker att man inte vet hur man gör. Vad talade man om för sådär en åtta tio år sen när man träffades? Ja det kan ingen av dem komma ihåg nu men trevligt var det i alla fall, då. När man har konstaterat det genom stearinljuset så kommer man på att nu är det nog dags att ha sex för det kommer man ihåg att man har haft förut. Eller uppenbarligen eftersom farmor vaktar barnen. Egentligen så saknar man barnen när de är hos farmor sådär. Men sex måste vi ha för det är ju därför barnen är hos farmor. Inte heller det blir riktigt som man tänkt sig. Det var ju meningen att de skulle börja med ett bad och sen myssexa hur länge som helst och gärna flera gånger. Vinet de drack till middagen hade stigit dem åt huvet så det blev bara en fyllesnabbis i soffan sen fick det vara bra sen. Men det kanske inte gjorde så mycket förståss för förr eller senare skulle ju farmor kunna ställa upp som barnvakt igen.
På morgonen hade hon tänkt att de skulle äta frukost tillsammans men när hon vaknar har han redan gått ut i garaget. Det var ju fint väder så han var ju tvungen att tvätta bilen och det var ju klart så att den skulle vara ren när de skulle hämta barnen hos farmor. För vad skulle folk säga om de åkte runt i en skitig bil. Det skulle ju inte gå för sig. Hon tog sin kopp kaffe vid radion istället. Läste dagens tidning och förundrades över hur många som körde av vägen så fort det blev snö. Jaha, Engström fyllde fyrtio, han kunde väl inte vara så mycket äldre än en annan. Å, tänk om man blev en såndär som kunde fira guldbröllop vad romantiskt det skulle vara. Tänk vad lycklig man var va, när man gifte sig. Men är det inte så att de där leende paren på korten bara ler för att det är en kamera där. Man minns inte riktigt varför man log själv. Men log det gjorde man och gör man. Radion spelar den där låten du vet som vi dansade till på bröllopet. Man kan ju nynna lite tyst nu när han inte är inne för annars säger han åt en att vara tyst och då är det lika bra att vara det för annars är hela dagen förstörd och det ville man ju inte eftersom de skulle åka till farmor och hämta barnen och allt. Nä om man skulle ta och gå upp och duscha en sväng.
Badrummet är ett sånt där badrum som kaklades på nittiotalet då man skulle ha stenfärgat kakel med bård i mitten. Det börjar bli lite slitet nu men det funkar ett tag till. Det kostade ju så mycket att göra. Det är bäst att inte ta upp det ännu. Det får vänta ett tag. Och varmvattenberedaren måste de nog snart byta, det var ju i alla fall åtta år sen. Det var när den äldsta föddes. Ja vad härligt det var att bygga om huset när man visste att man snart skulle bli fler. Det var som om allt gick så lätt då fastän man var höggravid och allt. Ja tänk vad lätt allt var.
- Ta inte slut på allt varmvatten!
- Vadå? Nää jag ska inte.
- Det verkar som om du är på god väg. Sätt igång nu så att vi kommer iväg.
- Men ska inte du duscha?
- Jo, men om du ska hinna bli klar innan mig så lär du börja nu.
- Ja, ja, det är väl inte så noga vi ska ju bara till farmor och hämta barnen.
- Nä, men du tar tid på dig ändå.
- Det finns nya handdukar i skåpet, kan du ge mig en. Tack.
Han får vänta en stund på henne precis som han sa men det gjorde inte så mycket för han var ju van och dessutom kunde han ju sätta sig vid radion en stund och bläddra igenom dagens tidning som han hämtat in på morgonen. Han hade tänkt att de skulle äta frukost tillsammans men han ville inte väcka henne så han gick ut och tvättade bilen i stället. Det var ju fint väder och det skulle ju vara bra att bilen var ren när de skulle åka och hämta barnen hos morsan så man slapp några gliringar. Det slog honom där han satt att det var så många som åkte av vägen nu när snön kom. Jaså Engström fyllde fyrtio och allt det var som fan. Undrar om man skulle bli bjuden på fest eller hur det skulle bli. Det skulle vara skoj att gå ut en kväll med grabbarna. Fan vad de smilar på de där bilderna. Var man sådär lycklig när man gifte sig? Ja det var tydligt det för nog log man av bara fan på bröllopskorten men undrar om det var för att fotografen var där eller för att man var lycklig. Ja inte minns jag det heller. Gud va skönt det ska bli och börja jobba igen i morgon. Det är ett skönt gäng de har fått ihop på jobbet nu. De funkar så bra på någevis. Ja det är klart att Hansson är lite jobbig men det är ju bara så han är och det kan man ju skita i. Undrar om hon är klar däruppe nån gång så man kan åka.
- Hörru, börjar du va klar eller?!
- Ja, jag är staxt färdig.
Hårblåsen slår igång och han inser att han nog får vänta en stund till innan de får åka och äntligen hämta barnen så att allt kan bli som vanligt igen.
fredag 16 maj 2008
Bilbilbil
Jag har åkt hysteriskt mycket bil idag. Jag som inte ens vill ha bil. Känner mig inte så ekoreko om man säger så. Klockan sex i morse började strapatsen. Då var det bara att packa in fikakorgen i framsätet och sätta sig för att åka de där femton milen. Lalalala, alla som känner mig vet hur pigg jag är klockan sex på morgonen. Människor som inte känner mig kan vid tiosnåret på morgonen säga "är du trött?" och det brukar vanligtvis stämma. Nyvaken eller nästan. Då kan ni ju bara tänka er hur jag kände mig i morse klockan sex. Opigg är nog bara förnamnet.
Hur som helst. Drickandes kaffe och ätandes mackor, med min nya upptäckt cashewnöts "ost" på, kom jag faktiskt fram till F straxt efter åtta precis som planerat. Då var det bara att klara av mötet och vara smart och sen åka tillbaks de där långa milen igen... *puh* Men tro inte nu att de där fyra timmarna i bilen räckte för dagen. Nähärå, det var bara att byta till jobb-bilen och åka en halvtimme till, ha lektion, tillbaks, upp till förskolans dag, tillbaks. Sen gick jag hem och välte omkull i sängen med allt på mig, inklusive väska och skor. Där låg jag tills pulsen var normal igen.
Kunde aldrig förstå att det kunde vara så jobbigt att åka bil...
Hur som helst. Drickandes kaffe och ätandes mackor, med min nya upptäckt cashewnöts "ost" på, kom jag faktiskt fram till F straxt efter åtta precis som planerat. Då var det bara att klara av mötet och vara smart och sen åka tillbaks de där långa milen igen... *puh* Men tro inte nu att de där fyra timmarna i bilen räckte för dagen. Nähärå, det var bara att byta till jobb-bilen och åka en halvtimme till, ha lektion, tillbaks, upp till förskolans dag, tillbaks. Sen gick jag hem och välte omkull i sängen med allt på mig, inklusive väska och skor. Där låg jag tills pulsen var normal igen.
Kunde aldrig förstå att det kunde vara så jobbigt att åka bil...
lördag 3 maj 2008
Feministisk fundering
När jag nyss läste ledaren i en av våra större dagstidningar (som jag lyxar med på helgen tillsammans med en stor kopp latte och fralla med hemgjord marmelad) så slogs jag av en tanke. Feminismen som jag vill ha den finns inte! Maria Abrahamsson skriver ” Feminister av alla slag har varit duktiga på att exkludera kvinnor, för att inte tal om män som inte på pricken tänker och tycker som de själva.” och menar att man inte alls behöver vara feminist bara för att man vill ha jämställdhet, eller ännu bättre jämlikhet. Hon kallar den feministiska kampen för ”enögd”.
Jag vill börja med att hålla med henne, det finns en snedvridning i feminismdebatten och jag har också träffat feminister som hatar alla som inte tycker som dem. Men jag är inte lika säker som Abrahamsson på att det är feminismens fel. Jag håller med om att Fi tycks bry sig mer om queerfrågor än de vardagliga problemen som rör en heteroSvensson, men kan det inte vara så att media framställer det på det sättet?
Enligt min uppfattning är feminismen allt annat än enögd. Om jag inte har förstått allt galet så bygger feminismen på en strukturkritik. Feminismen bygger väl på en grundläggande kritik av den patriarkala strukturen? Hur kan en sådan filosofi vara enögd?
Feminismen, som jag vill ha den, är öppen mot alla slags människor och företeelser förutom just patriarkalt maktmissbruk. Detta maktmissbruk är tyvärr mer utbrett än vad vi vill inse. Det smyger sig in överallt, i minsta skrymsle och vrå. Vi borde vara mer rädd för det patriarkala maktmissbruket än för ryssen…
Mara Abrahamssons ledare:http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=7024
Jag vill börja med att hålla med henne, det finns en snedvridning i feminismdebatten och jag har också träffat feminister som hatar alla som inte tycker som dem. Men jag är inte lika säker som Abrahamsson på att det är feminismens fel. Jag håller med om att Fi tycks bry sig mer om queerfrågor än de vardagliga problemen som rör en heteroSvensson, men kan det inte vara så att media framställer det på det sättet?
Enligt min uppfattning är feminismen allt annat än enögd. Om jag inte har förstått allt galet så bygger feminismen på en strukturkritik. Feminismen bygger väl på en grundläggande kritik av den patriarkala strukturen? Hur kan en sådan filosofi vara enögd?
Feminismen, som jag vill ha den, är öppen mot alla slags människor och företeelser förutom just patriarkalt maktmissbruk. Detta maktmissbruk är tyvärr mer utbrett än vad vi vill inse. Det smyger sig in överallt, i minsta skrymsle och vrå. Vi borde vara mer rädd för det patriarkala maktmissbruket än för ryssen…
Mara Abrahamssons ledare:http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=7024
fredag 2 maj 2008
En passande dikt
Jag ger er en dikt som jag tycker passar så här på kvällskvisten, i det tempo jag just nu befinner mig. Kristina Lugn är en av mina favoritdramatiker men hennes poesi går inte av för hackor de heller.
Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.
(ur: Hej då, ha det så bra, av Kristina Lugn)
Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.
(ur: Hej då, ha det så bra, av Kristina Lugn)
Tempo
Jag lider allt som oftast av en åkomma som gör att jag inte kan varva ner. Jag springer hit och dit och bara måste gör det där som är så viktigt och sen måste jag ju träffa henne och henne och honom och dem och så måste jag åka till den eller den och så måste jag bara fixa det där innan jag går och lägger mig och på vägen kan jag ju ändå fixa det där andra jag inte hann igår. Jag inser att det inte går att göra så här i längden. Så fixare som man är så tänkte jag till och började fixa...
Resulatet blev en myshörna utanför mitt fönster, på balkongen närmare bestämt. Resultatet blev så härligt att jag bara måste dela med mig. För att sträcka lite extra på mig så kan jag meddela att tak-konstruktionen, bänken och taket är ihoptotat av undertecknad de senaste två dagarna. Det blev tyvärr ett fortsatt skyndande hit och dit men just nu får det vara värt det. Kanske kan jag slappna av en liten stund om dagen i min hörna.
onsdag 30 april 2008
Separationsångest
När man bestämt sig för att lämna ett sammanhang för ett annat, när man inte ser någon annan utväg än att lämna, då tänker man inte på de bra saker som faktiskt finns i det där första sammanhanget. Det är det man gör nu, när det är dags.
Störande tankar som "tänk om jag inte får något annat jobb(eller vad det nu är man har bestämt sig för)?", "tänk om det inte går som jag har tänkt?" kommer gärna upp och stör. Fast egentligen vet man att man har handlat rätt. Det är bara den sista tråden som är så förskräckligt svår att slita av.
Störande tankar som "tänk om jag inte får något annat jobb(eller vad det nu är man har bestämt sig för)?", "tänk om det inte går som jag har tänkt?" kommer gärna upp och stör. Fast egentligen vet man att man har handlat rätt. Det är bara den sista tråden som är så förskräckligt svår att slita av.
lördag 26 april 2008
Läsning
Reflektionerna haglar så fort jag sätter mig ner och tror att jag inte ska göra någonting. Idag filosoferar jag kring läsning. Det enda jag vill är att läsa en massa bra böcker men jag får liksom aldrig ro till det. Alltså har jag utarbetat en stategi.
Till frukost passar noveller bra. Jag har några anspråkslösa samlingar som fyller sin funktion. Det är nog dags att skaffa någon ny. Förslag någon? På dagtid läser jag facklitteratur som hör ihop med min sysselsättning. Just nu är det McFarlanes Novel to Film som är offret. På kvällen, när det är dags att drömma, tar jag fram något mer målande. En härlig historia eller kanske någon som äger ett språk som tilltalar. En som har båda är Doris Lessings The golden notebook. Jag är fascinerad och slås varje gång jag öppnar boken att 'hon är inte så svår som man kan tro'. Men det där är förståss en diskussion vi får ta någon annan dag... När jag så ligger i badet måste jag ha något att sysselsätta tankarna med för att jag överhuvetaget klara av att slappna av bland bubblorna. Då tar jag fram en pocket jag köpt på secondhand för att folk sagt åt mig att 'den måste du bara läsa'. Oftast, när jag läst klart, känner jag att det måste jag inte alls och är inte ledsen över att boken är mer eller mindre förstörd av den minst sagt fuktiga behandling den fått.
Det tråkiga med denna strategi är att det tar lång tid att bli klar med en bok. Detta gör att jag sällan kan skriva någon recension som ni som läser detta kan njuta av. Men var lugna. Vips en dag kommer det en och då kommer ni att märka den. Nu är det mitt på dagen så jag ska väl umgås lite med McFarlane en stund. Ha en trevlig dag!
Till frukost passar noveller bra. Jag har några anspråkslösa samlingar som fyller sin funktion. Det är nog dags att skaffa någon ny. Förslag någon? På dagtid läser jag facklitteratur som hör ihop med min sysselsättning. Just nu är det McFarlanes Novel to Film som är offret. På kvällen, när det är dags att drömma, tar jag fram något mer målande. En härlig historia eller kanske någon som äger ett språk som tilltalar. En som har båda är Doris Lessings The golden notebook. Jag är fascinerad och slås varje gång jag öppnar boken att 'hon är inte så svår som man kan tro'. Men det där är förståss en diskussion vi får ta någon annan dag... När jag så ligger i badet måste jag ha något att sysselsätta tankarna med för att jag överhuvetaget klara av att slappna av bland bubblorna. Då tar jag fram en pocket jag köpt på secondhand för att folk sagt åt mig att 'den måste du bara läsa'. Oftast, när jag läst klart, känner jag att det måste jag inte alls och är inte ledsen över att boken är mer eller mindre förstörd av den minst sagt fuktiga behandling den fått.
Det tråkiga med denna strategi är att det tar lång tid att bli klar med en bok. Detta gör att jag sällan kan skriva någon recension som ni som läser detta kan njuta av. Men var lugna. Vips en dag kommer det en och då kommer ni att märka den. Nu är det mitt på dagen så jag ska väl umgås lite med McFarlane en stund. Ha en trevlig dag!
söndag 20 april 2008
Manskör i kvadrat
Tänk er femtio män på en scen. Tänk er en kvinnlig dirigent och en kvinnlig solist. Tänk er också en kvinna som vägledande i scenframställning. Kan det inte bara bli bra!?
Ett gäng glada amatörer som ger allt vad de har och dessutom uppskattar all hjälp de kan få. Så här mycket positiv kritik har jag aldrig fått som koreograf. De är otroligt tacksamma för det lilla.
När det sedan blir fest och glada dagar blir det ännu bättre. Denna dag har varit frosseri i egotripp och det är jag glad för. Tack för den, glada gubbar!
Ett gäng glada amatörer som ger allt vad de har och dessutom uppskattar all hjälp de kan få. Så här mycket positiv kritik har jag aldrig fått som koreograf. De är otroligt tacksamma för det lilla.
När det sedan blir fest och glada dagar blir det ännu bättre. Denna dag har varit frosseri i egotripp och det är jag glad för. Tack för den, glada gubbar!
fredag 18 april 2008
Värme
Det kom en värmande vind mot mig idag. En såndär som man inte visste fanns men som man har haft runt sig hela tiden och som gör sig påminnd ibland. En såndär som försiktigt och ärligt ger värme som man inte trodde att den hade, för den ser inte ut att innehålla det.
Jag älskar att bli förvånad. Han, vinden, är en arbetskamrat. Idag sa han, när vi pratade om min välutbildade ersättare på jobbet jag ska skiljas ifrån "du vet, det spelar ingen roll vilken utbildning han har. Han är inte du. Utbildning är inte allt. Det kommer ändå inte bli detsamma utan dig." Det där sista la jag till precis just nu men hans blick sa det och det kändes varmt i mig och jag försökte pladdra bort det eftersom jag har svårt att ta emot såntdär, hur känslosam jag själv än kan bli.
Men, tack vinden, för att du gjorde mig uppmärksam på att även vindpustar kan värma.
Jag älskar att bli förvånad. Han, vinden, är en arbetskamrat. Idag sa han, när vi pratade om min välutbildade ersättare på jobbet jag ska skiljas ifrån "du vet, det spelar ingen roll vilken utbildning han har. Han är inte du. Utbildning är inte allt. Det kommer ändå inte bli detsamma utan dig." Det där sista la jag till precis just nu men hans blick sa det och det kändes varmt i mig och jag försökte pladdra bort det eftersom jag har svårt att ta emot såntdär, hur känslosam jag själv än kan bli.
Men, tack vinden, för att du gjorde mig uppmärksam på att även vindpustar kan värma.
onsdag 16 april 2008
Befolkning
Har ingen tänkt på att en stads antal invånare ökar när solen letar sig fram och buskarna börjar bryta mot grönt? I alla fall verkar det så. Jag kan gå ut en kväll vid sjutiden och upptäcka att det finns människor här. Vilken överraskning! Under vinterhalvåret var det faktiskt bara jag ute vid sjutiden. Nu verkar det vara tillåtet att gå ut och kanske till och med le åt varandra när man möts. Det kunde man definitivt inte göra i vintras. Då kunde man bli nerslagen, eller nästan nerslagen i alla fall. Välkommen solen, invånare och leenden, ni har gjort vår stad till en säkrare plats.
måndag 14 april 2008
Efter regn kommer mer regn
Jag fortsätter våren i pessimismens tecken. Precis när jag känner att ett leende är påväg att sprida sig över mitt ansikte. Just när vårångesten är påväg att släppa greppet kommer det som jag trodde att jag hade undsluppit genom kallt beräknande och manipulation. Den anfaller från alla håll och lämnar ingen oberörd. Vårförkylningen. Om jag ska se det från den ljusa sidan så har jag en rejäl bit chokladtårta kvar i kylen och en massa bra böcker i hyllan. Men det gör jag förståss inte utan fortsätter att klaga över att jag är så hemskt sjuk. Som grädde på moset strålar solen utanför fönstret... den som ändå kunde gå ut i solen.
lördag 12 april 2008
Tårta!
Tänk att det kan vara så underbart trevligt att laga mat till en hel bunt med folk! Speciellt folk man tycker om. Igår lagade jag sushi till ett gäng med blandad inställning till dessa underbara bitar. När bitarna var slut hade de som var negativa bilvit positiva.
Idag blir det en stor fransk fisksoppa till en lika stor bunt. Jag hoppas innerligt väl att resultatet blir det samma idag som igår. Det som jag inte behöver oroa mig över är min berömda chokladtårta... den går alltid hem.
Idag blir det en stor fransk fisksoppa till en lika stor bunt. Jag hoppas innerligt väl att resultatet blir det samma idag som igår. Det som jag inte behöver oroa mig över är min berömda chokladtårta... den går alltid hem.
onsdag 2 april 2008
Våren brister
Människor ler och struttar fram på gatan i alldeles för tunna jackor. Men vad gör det? Det är ju vår! Man flirtar med någon på bussen eller på fiket i kvarteret och fåglarna sjunger som galningar. Alla verkar tycka att det är härligt att våren äntligen är här. Alla utom jag.
...
Det är inte så att jag egentligen vill ha kvar vintern eller hoppa direkt till sommaren, jag bara tycker inte att det är så kul med våren som alla andra verkar tycka. Jag känner mig förbannad och stressad över något som inte betyder nåt egentligen. Minsta ifrågasättande får mig att explodera och fräsa något ohörbart till svar. Jag drar ihop ögonbrynen, drar upp axlarna och skickar farliga blixtar ur ögonen. Rör mig inte! Så tänker jag av någon anledning på Karin Boyes klassiska vårdikt.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som knoppas och det som stänger.
...
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitter de kvar och darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
...
Då när det är som värst och ingenting hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
...
(ur För trädets skull, 1935)
...
Jag väntar med spänning på sista versen...
fredag 28 mars 2008
Bildning
Vad är bildning? Lyssnar på Filosofiska Rummet där de diskuterar vad bildning är. Det är en mycket intressant frågeställning. Vad är bildning?
På något grundläggande plan har jag en instinktiv uppfattning om att det skulle vara när en person kan lite av varje inom den kulturella eller språkliga sfären. Som ett eko av den gamla filosofiska kanditaten, studenten, i Goetes eller Strindbergs litteratur. Men inser snart att jag har fel.
Grejder påpekar att bildning idag likställs med kreativitet och jag känner genast att jag kan hålla med om det. Den bildade personen har kunskap som de kan göra något kerativt med och därmed erkänna sig som bildad. Eller är kunskap något som man kan läsa sig till och därmed bli en bildad person? Inga svar har jag men en finurligt intressant fråga att fundera över.
torsdag 27 mars 2008
Tänk dig...
...tio personer i ett rum. En person sitter framför, han ser ut att vara ledaren. Han sträcker upp sina armar i luften och börjar andas. Gruppen gör, utan att röra en min, precis likadant. Sen sitter de så i flera minuter. När bytit armställningar några gånger, och en timme har förflutit, lägger de sig ner och vilar. Precis som om de gjort ett rejält träningspass.
Utifrån ser detta otroligt konstigt ut men är det någon som har provat att andas? Klart, säger du, klart jag har. Men testa och andas kontrollerat och med hela lungorna. Det är ett träningspass vill jag lova och inte helt enkelt. Varför inte sätta sig i den glittrande solen i skydd från vinden och insupa vårluften på samma gång? Det ska jag göra.
Utifrån ser detta otroligt konstigt ut men är det någon som har provat att andas? Klart, säger du, klart jag har. Men testa och andas kontrollerat och med hela lungorna. Det är ett träningspass vill jag lova och inte helt enkelt. Varför inte sätta sig i den glittrande solen i skydd från vinden och insupa vårluften på samma gång? Det ska jag göra.
tisdag 25 mars 2008
Språkliga barriärer
Hur ogärna jag än vill så måste jag erkänna att jag varit borta från det akademiska språket alldeles för länge. För några dagar sedan började jag läsa en vetenskaplig essä om adaptionsstudier, på engelska givetvis, och sedan dess har vi grälat. Bara en invigd kan förstå hur en text kan ge så starkt motstånd. Tills för en stund sedan, i sista stycket, då blev vi vänner. Jag har trängt igenom en dubbel språkbarriär!
När jag började läsningen satt jag med dubbla uppslagsböcker och referenslitteratur för att överhuvudtaget kunna förstå något slags sammanhang. Men nu, ljuva språk, ler jag i Leitch’s underhållande diskussioner. Det kallar jag seger.
När jag började läsningen satt jag med dubbla uppslagsböcker och referenslitteratur för att överhuvudtaget kunna förstå något slags sammanhang. Men nu, ljuva språk, ler jag i Leitch’s underhållande diskussioner. Det kallar jag seger.
söndag 23 mars 2008
Kreativitet
"Kreativ [kré – el. i´v] adj. ~ t . som har förmåga att komma med nya idéer och utföra dessa kreativitet; hon är en ~ forskare äv. om handling e.d. som innebär skapande: ~t tänkande, förmåga till nyskapande, till frigörelse av etablerade perspektiv"
Är jag en kreativ varelse? Jag vill gärna tro det. Vissa dagar går jag bara där och väntar på det där härliga tillståndet som jag kallar för kreativitet. När det äntligen kommer ser jag inget annat än just den där fantastiska idén som jag fick och som jag gör något med.
Problemlösning tycks utlösa kreativiteten, avtäcka, frammana, skapa kreativitet. Kanske är det en grundläggande egenskap hos människan. Men jag tvekar inför tanken. Om vi nu är kreativa, varför går vi då i samma spår vareviga dag. Varför finns rutiner och tristess? Kreativa varelser skulle väl kunna lösa vardagen på hundra olika sätt. Sen finns det dem som hatar det kreativa. Kommentarer som ”men det har ju gått så bra hittills, varför ändra något som redan fungerar?” dyker upp titt som tätt. Dessa människor kanske behövs för att ge såna människor som jag själv möjlighet att vara kreativ. Det måste ju finnas ramar att tänka utanför om man nu ska kalla sig för kreativ.
Är jag en kreativ varelse? Jag vill gärna tro det. Vissa dagar går jag bara där och väntar på det där härliga tillståndet som jag kallar för kreativitet. När det äntligen kommer ser jag inget annat än just den där fantastiska idén som jag fick och som jag gör något med.
Problemlösning tycks utlösa kreativiteten, avtäcka, frammana, skapa kreativitet. Kanske är det en grundläggande egenskap hos människan. Men jag tvekar inför tanken. Om vi nu är kreativa, varför går vi då i samma spår vareviga dag. Varför finns rutiner och tristess? Kreativa varelser skulle väl kunna lösa vardagen på hundra olika sätt. Sen finns det dem som hatar det kreativa. Kommentarer som ”men det har ju gått så bra hittills, varför ändra något som redan fungerar?” dyker upp titt som tätt. Dessa människor kanske behövs för att ge såna människor som jag själv möjlighet att vara kreativ. Det måste ju finnas ramar att tänka utanför om man nu ska kalla sig för kreativ.
onsdag 19 mars 2008
Livet ler
Jag hade glömt att det finns härliga människor i vår lilla stad. Att det finns människor som faktiskt kan le och vara öppna och ärliga. Idag har jag träffat dessa människor. Det har susat av vackra ord och komplimanger, skratt och kramar, trevliga samtal om trevliga saker. Jag hade glömt att det fanns.
Kanske är det solen som gör det. Kanske är det handlingar som sprider sig som ringar på vattnet. Det spelar ingen roll varför. Ett leende gör ändå livet värt att leva.
Kanske är det solen som gör det. Kanske är det handlingar som sprider sig som ringar på vattnet. Det spelar ingen roll varför. Ett leende gör ändå livet värt att leva.
Känslostorm
Det är otroligt vad kreativt kaos kan göra med människor. Vi får se alla känslolägen som finns i människans register. Gråt, skrik, skratt, glädje och avund. Att jobba med scenisk framställning är ingen lätt sak.
Att utsätta sina elever för ett sånt tryck som vi gör just nu är plågsamt och otroligt härligt. Det är plågsamt när man ser att de tappar självförtroendet och härligt mär man ser att något magiskt är på gång. Man vill bara skaka om dem och säga: ”lär er av varandra istället för att känna er sämre!” Alla människor kan olika saker. En del är bra på att hålla ordning, en del är bra på att komma ihåg text eller steg andra gör mest ingenting. Frustration och lyckorus ligger nära varandra just nu och det kommer bara att stegras. Kulmen nås timmen innan premiär och när sista föreställningen kommer så gråter vi.
Att utsätta sina elever för ett sånt tryck som vi gör just nu är plågsamt och otroligt härligt. Det är plågsamt när man ser att de tappar självförtroendet och härligt mär man ser att något magiskt är på gång. Man vill bara skaka om dem och säga: ”lär er av varandra istället för att känna er sämre!” Alla människor kan olika saker. En del är bra på att hålla ordning, en del är bra på att komma ihåg text eller steg andra gör mest ingenting. Frustration och lyckorus ligger nära varandra just nu och det kommer bara att stegras. Kulmen nås timmen innan premiär och när sista föreställningen kommer så gråter vi.
tisdag 18 mars 2008
Utanför mitt fönster
Gatan utanför mitt fönster är en av de två centrala gatorna i denna lilla stad om man nu kan tala om något centralt i denna lilla stad. Kanske finns det bara centralt här, i denna lilla stad. Eller stad förresten, hur vet man hur stor eller liten en stad får vara? Det finns alldeles säkert en definition på det som på så mycket annat som man undrar över och inte orkar ta reda på för man har så mycket annat viktigt att tänka på. Som till exempel vilka som går på gatan nedanför ett fönster. Och vem som gör vad och vem som köpt vad och vem som umgås med vem och vilka som har sex och inte har det och vilka som dricker för mycket sprit och vem som dricker för lite sprit och vem som tjänar mest och vem som slog sönder rutan på Konsumbutiken i torsdags natt. Eller Coop heter det väl men det är det ingen som säger för det heter ju Konsum, det har det alltid gjort. Fast det har inte alltid gjort det men det är vad man säger när man talar med varandra på en av de två gatorna i den lilla staden som kallas för de centrala.
Om man mot förmodan skulle gå ner för trappen och ut genom dörren som leder till gatan som man ser om jag vrider på mig och tittar lite åt höger. Den gatan som är en av de centrala i denna lilla stad om man nu kunde säga det förståss. Då skulle man först behöva gå försiktigt så att man inte springer över nån på vägen dit. Det är nämligen så att det inte är så många som vet att det går att gå in i den där bruna dörren för den har alltid varit där men ingen har gått in eller ut i den förutom möjligen de som bor där men det är inte så många å andra sidan men man vet att den finns fast man inte gått in eller ut. När man sett sig om och försäkrat sig över att man inte springer över någon liten hund med rosett i håret, eller pälsen eller vad man säger, så kommer man ut på en trottoar som är belagd med gatsten. Eller hela gatan är förresten av gatsten som några män, eller killar eller vad det var, lagade i somras för det minns jag för jag var tvungen att kliva över dem när jag skulle gå in. De tittade lite konstigt på mig när jag klev där över dem för de hade inte heller trott att man kunde gå in i den där dörren för det hade de inte tänkt på att man kunde för det hade man aldrig sett att nån hade gjort.
När man tittar åt vänster ser man bort till torget där mataffärerna ligger eller hallarna som man säger och biblioteket och apoteket och en nyöppnad brödbutik som ingen törs gå in i och en klädaffär för mammor och barn och så. Om man tittar åt höger ser man till den andra krogen. Den första går man förbi när man går till mataffärerna eller hallarna som man säger för det har man alltid sagt fast man inte har det fast man säger att man har det. Den andra krogen är en såndär krog som vill servera lite finare mat med bra kvalitet och dra till sig sånadär par som har lämnat barnen till farmor när man vill göra nåt mysigt ihop som till exempel gå ut och äta på den lite finare krogen som faktiskt har hamburgare också men mycket finare än den i gatuköket som för övrigt ligger på den andra gatan som vi inte kommit till ännu. Den första krogen försökte vara en såndär krog också men det lyckades inte för alla visste att man alltid gått till den första krogen för att bli full och ragga så det blev inget av finmaten där. Synd men det är klart har det alltid varit så så har det.
Om man tittar rakt fram från det där jag står när jag tittat noga så att jag inte springer över en såndär liten hund med rosett ligger en liten mäklarfirma och en färgaffär och så en glasögonaffär. Det finns frisör, presentbutik eller två förresten presentbutiker, en parfymaffär, en tatuerarstudio där det alltid låter sådär äckligt ifrån som en symaskin fast snabbare och ondare det står alltid nån med konstiga saker i ansiktet utanför och röker och ingen vet vad för cigaretter de röker egentligen men ingen säger nåt och låtsas inte om nåt för det har man inte med att göra. Posten ligger där också och en bank och en tredje present- och inredningsbutik som riktar sig till de där kvinnorna som vill vara lite fina i kanten. Medvetna men fina i kanten som om deras man har en jättestor båt som de brukar åka med på sommaren. De har ofta en båt men inte alls sådär stor som man kan tro utifrån hur inredningen ser ut utan en motorbåt med ett litet tak så att man kan sitta under det när man åker i den lilla sjön som ligger ett kvarter neråt. Där åker de på sommaren och visar upp vilken stor och fin båt man har och så lägger man frugan frampå för att sola så att man inte behöver åka så fort för båten går inte så fort men det säger man inte för det spelar ju ingen roll för man får inte åka så fort fast man skulle önska att man kunde det eller helst skulle man ha en såndär segelbåt som man kunde sova över på fast den skulle knappt inte få plats i den lilla sjön i den lilla staden med två gator i centrum om det fanns nåt.
Tänk så mycket små butiker det kan finnas i en sånhär liten stad som man nästan tror sover för jämnan men det kan man bara tro för när Martin Stenmark kommer på julskyltningen då går man man ur huse och ska titta på honom han den där som faktisk nästan är härifrån så det är klart han vill vara här och sjunga för oss fast han är förkyld stackarn. Då när Martin Stenmark kommer då tror man inte att den lilla staden sover jämt för det gör den inte då åtminstone. Och det är väl bra förståss.
Man ska inte klaga och inte låta för mycket och inte gå på systemet för ofta och framför allt inte köpa mer än man ska dricka i helgen för då kan ju folk tro att man ska dricka allt det där på en gång och det går ju inte för sig alls och glöm inte att ta en påse till kartongvinet för annars ser ju folk att man köpt kartongvin och det gör de ju inte om man sätter en påse runt eller de kanske de gör men det känns ju bättre i alla fall. Sen ska man ju inte ta matlådan i en såndär påse för då kan ju folk få för sig att man går på systemet ofta och det kanske man gör men man behöver ju inte skylta med det direkt för man går vid olika tidpunkter eller så skojar man hela tiden för att avdramatisera hela alltihop för det känns bättre så. Systemet ligger förståss på den andra gatan som vi inte kommit till ännu men det gick ju lika bra ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
